Aftonbladet – 4 augusti 1842, sida 3

Den är eder. Med stormvindens hastighet redo de framåt väge! till Empfiugen, och Hans Görgen och Lillkarin såg efter dem ; borta vid den lilla höjden, der lergropel är, hvarifrån leran till teglet tages, voro de nära at upphinna marodörerne; men då dessa sågo sig för följde, gjorde de hastigt höger om, svängde sina sab lar och den ene sigtade med sin pistol. Då Vitel och Xaver märkte detta, gjorde de också hastigt hö ger om och voro fortare tillbaka, än de kommit dit Från denna dag rökte Hans Görgen aldrig me pipa. Fyra veckor sednare lystes det från prediksto len för honom och Lillkarin. — En dag gick Hans Göärgen till tegaibruket, han kon bakom huset, så att ingen hade sett honom; dä hör de han Lillkarin tsla med någon derinne. Dakänner henne således riktigt noga? frågade Lilltarin Skulle jag ej känna henne? svarade den tilltaläde och Hans Görgen igenkände på rösten den röde Maierle, en handlande jude, jag har ju så ofta set honom med henne, han tyckte lika mycket om hen. ne, som han nu tycker om dig, och om det gått ar så tror jag, att han gift sig med henne.p Vet du, sade Lillkarin, det skall jast blifva roligt att se, hur han skall spärra upp ögonen, då han återser henne på sitt bröllop. — Jag kan således alldeles säkert lita derpå.p pDet är lika visst att hon skall komma, som att jag med tiden skall hafva hundratusen riksdaler., Men Hans Görgen får ej veta någonting om henne.x Stum som en fisk, svarade den röda Maierle och gick sin väg. Förlägen kom Hans Görgen till Lillkarin, har blygdes att bekänna, det han lyssnat; men då då sutto förtroligt bredvid hvarandra, sade han: Nu vill jag be dig, att du ej låter intala dig något sqvaller, det är icke sant; man har sagt, att jag haft be kantskap med uppasserskan på Örnen, som nu tjener i Rottweil; men tro mig, det är icke sant, jeg var ju bara barn då.n Lillkarin låtsade som om hon lade mycken vig på denna sak, och Hans Görgen hade mycket svår att rättfärdiga sig. Om aftonen gjorde han sig myc ken möda för att utforska den röda Maierle, mer han var pstum som en fisk. Hans Görgen hade ännu mycken förtret att utstå och måste, på sätt och vis, Vara hela byng skottafla Söndagen före bröllopet gick nemligen, efter gam mal sed, Hans Görgenp och bans kamrat, Viteli, hvar dera med ett rödt band omkring armen och med er röd bandros på den trekantiga hatten, från hus til hus i byn, och brudgummen yttrade följande ord: