Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 3

dighet, draga så många medlemmar i det hedervärda stindet, som möjligt vore. Hvem känner icke anekdoten om Longbergs död, den djupa åoger han på sotsängen yttrade öfver, att på sednare lider hafva frånträdt öfvertygelsens bana, och huru han efterilemnade, såsom politiskt testamente till sina medbröder, den alivsrsammoa varningen, att för sinnesfridens skull, och för at undvika andeos qval i dödens stund, noga akts sig för alla snedsprång under skötseln af det ansvarsfulla representantkallet? Att många bönder under längre sedan förflutna riksdagar gåfvo pro! på svagheter och handlingar, som sänka sig ned till likhet med hvad så många bland adel och prester vid den sista visat prof på, är en beklaglig sanning. Men hvad namn ega Minerva och kamarillan för sådant? Förmodligen uppörde sig bönderna vid dessa förflutna tillfillen sjeltständigt? . Huru befunno de sig deremot vid den sista riksdagen, enligt samma organers höga wvis bet? Då voro de, med mycken visshet, förledda,? Låtom os3s för roskull ett ögonblick ant2ga den fantasien, ett bondeståndet, såsom detta anhang påstått, icke egde stadgad öfvertygelse, utan gått ärenden åt någre af den fria pressens män, Det värsta, som af hela detta antagande stulle följa, vore ju, att bondeståndet — ledan de den sista riksdagen, hkasom det sjelf varit teddt vid de fordna — visade sig i samma dager, men icke i en sämre än förut? Har Minerva och Bi-anhanget väl beänkt den oundvikliga slutfö:jden af deras skildringar, att det sämsta, d. v. s. osjelfständigaste slag af representant, som kan tänkas, är det, hvilket de framställa till ef terföljd, eller anse för det önskvärdaste; så att bvar och en, hvilken de ogilla, nödvändigt måste vara någon hårsmån bättre, eller åtminstone aldrig sämre, än deras egne patroner? Minne det utvisar takt, att genom smädelser mot ett stånd, som följt sanningens stråt, föra sina lisare till denna klara slutsatts? Men låtom oss nu efterse, huru sammanhanget kan vara med Bondeståndets förhållande till den fria pressens organer. Det kan visst icke nekas, att denna press under de sednare åren spridt ljus öfver en mängd ämnen, och fört nationen till närmare insigt om de politiska sanningarne. Månne detta varit ett ondt? Det är också möjligt, till och med troligt, att det hedervärda Bondeståndet, om det varit i någon saknad, nu som förr, af dessa insigter, skulle hafva voterat annorlunda vid sista riksdager, än det gjort. Men såvida ingen lärer kunna neka, att karakteren på sjelfständighet består deruti, att följa sin öfverlygelse, sedan sanningen wti ett ämne en gång blifvit fattad, så är det just denna karakter Bondeståndet gifvit prof på. Icke upphör sjelfständigheten derföre, att medel finnas till; hvarigenom insigt om det verkliga i tidens ställningar blifver mer tillgänglig, eller för att personer gifvas, af hvilka man kan erhålla vpplysningar. Man kan, tvertom, omöjligen handla samvetsgrant, d. ä. sjelfständigt, förr än man e;er nödvändiga underrättelser om ett ämnes bestaffenhet. Skulle dylikt betyda att vara leddx, så skuile ännu ingen sedan Adam hafva handlat eller -yttratsig sjelfständigt, enär säkert ingen blifvit född med alla nödiga kunskaper, utan : behöft underrättelser. Men att, sedan man inhemtat alla för ett ämne angelägna upplysningar, fatta det beslut, som samvete och öfvertygelse gifva sitt bifall till, sådant ör just, enligt första axiomet, att handla rätt och fritt; hvaremot, om man, Oaktadi egare af ojäl aktiga underrättelser, likväl röstar emot sanning och öfvertygelse, man ganska visst, enligt andra axiomet, är ofri och förförd. Minerva och Biet kunna sjelfva anskaffa riksdagsmannanamn till bilagor och exempel för det sistnämnda. Men ifall det så skulle vara, att det ständiga flertalet inom adeln, och den på sednare tider uppkomna pluraliteten bhos Presteståndet inför Svenska nationen visat taflorna af personer, som, när det gäller, kunna tala och rösta emot sin ölvertygelse, eller i bästa fallet utan någon alls; så hafva dessa pluraliteter, då — utom obzehaget att stå med en så stor skam — tillika begått den oförsigtigheten att äfventyra sin representativa existens. Ty menniskorna ledsna väl slutligen vid oförnuftiga inrättningar, och föras till eftertanka rörande uppkomsten och beskaffenheten af naturvridiga privilegier. Man börjar då litet närmare begrunda, hvad betydelsen af en Representant innebär; och således kommer man till ett tredje och fjerde politiskt axiom. : (Forts. e. a. g.) Om—— -ts — Bland pekoralier förtjenar anmärkas, att i de tre sista numrorna af Sv. Biet förekommer en insänd jemnförelse mellan Sartorii och Ignelis moraltheolozier,, men hvarvid upplyses, att insändaren, herr K., enligt hans ezet törklaran