Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 3

NÅGRA POLITISKA AXIOMER, I detta ögonblick vore det måhända icke utan intresse, att göra en och annan betraktelse öfver åtskilligt, som har eit vigtigt sammanhang ned den stora fråga, hvilken snart kommer att uppmana allmänna uppmärksamheten; vi mena frågan om national-repre:entationens ombildning. Det finnes politiska sattser, som genom upprepsde erfarenhetsrön slutligen förvandlas till rensa axiomer, d. ä. till sådana, som ingen förnuftig menniska vidare kan draga i tvifvel. Sådana axiomer äro så mycket angelägnare att nu till ihågkommelse inskärpa, som alla talämnen hvälfva sig deromkring, så fort get blir frågan om att yttra sig öfver principer. Det är det så mycket mer, soxma de pressens organer, hvilka tyckas hafva åtagit sig den bedröfliga rölen att arbeta för mörker och förtryck, ännu som oftast nappa efter hvarje, äfven den ringaste omständighet, för att söka hos allmänheten inplanta a!l möjlig förv.llelse i dylika frågor. Lyckligtvis dröjer aldrig deras spindelnät att sörderrifvas genom nigon passande verklighet, som åt de små påhitten gilver sin. välförtjenta dementi. I ocn II Hvud är att vara ledd? och hvad är att handla af öfvertygelse? Hvarje menniska, som icke förlorat förståndets bruk, eger i sin själ en förmåga, att urskilja sanniog ifrån lögn, så snart hon inbemtat tillräcklig kännedom om den sak frågan rörer. Så fort nu en meöenniska, vare sig i tal, skrift eller handling går till väga t enlighet med den insedda sanningen, handlar hon sjelfständigt, emedan hon gör det af öfvertygelse. Hon gör det af öfvertysetse, emedan det ojäfviga vittnesbördet i hennes själ — samvetet — gilver sitt bifall till ett så beskaffadt tal, en sådan skrift och en sådan bandling. Detta var det första axiomet. Så fort, åter, en person yttrar sig och går till väga emot den insedda sanningen, uppför den sig icke sjelfständigt, emedan han miste vara ledd af någon utanför öfvertygelsen sjelf liggande bevekelsegrund, hvarföre det inre vittnesbördet i bans själ då icke ger sitt bifall till hans beteende och icke styrker detsamma. Något annat in samvetet måste: då draga honom dertill. Den förledande bevekelsegrunden må nu vara hvilken som helst: den må utgöras af något yltre, t. ex. hopp om befordringar, begär efter penningar, fruktan förs. k. höga personligheter, svagheten att foza sig efter vänners tänkesätt o. s. v.; eller ett inre, i händelse någon tillfällig sofism i sjelfva själen fördunklat sanningen och minskat dess kraft att tala högt: så följer tydligen, att personen i detta fall är ledd. Så låter det andra axiomet. Vi skola förklara saken genom några exempel. Huru hörde man icke, under sista riksdagen t. ex. Minerva och Biet med oförsynt fräckhet skjuta fram, att Bondeståndet vore förledt, vilsefördt, 0. s. v. Vi anmärka först och främst den stora taktlösheten af detta grofva tillmäle, emelan det högst naturligen förer tankarne tillbaka på förflutna riksdagar, och till alla de verkliga kOrruptioner, såväl genom penningar, som kalaser, om hvilka ingen menniska lefver i okunnighet, huruvida de fordom ifrån de höga intressenas sida rundeligen användes för att ifrån öfvertygelse och sanning, således töfrån sjelfstänEEE R—— e—