Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 1

Der är en annan stång, uppsatt på en vagn, med en fullproppad tobakspung, som lockar bönderne till jeras älskade röktobak. En stor mängd olikartade mössor, som äro uppstaplade vid värdshusets vägg, tilockar bönderna, som stå med öppen mun, beskåda lina söndriga hvita tygmössor eller sina afnötta får ikinnshufvor, fråga priset på en ny, betrakta och vända än en gång, besluta sig ändtligen leende till köpet och gå glada bort, i det de sätta den till rätta på hufvudet, och se sig belåtet omkring, om icke hela marknaden betraktar den nya mössan. Det tillgår här alldeles som i Warschau. Ännu längre bort i värdshuset röker en eld, om kring hvilken Podlachierne uppvärma sina, af höstkylan frusna händer, påtända sina pipor och hålla sig lustiga med sång; ty hvar Podlachiern än är, hvad han än gör, så älskar han elden och röken, så att han till och med i Juni och Juli månad, af elak vana, antänder enliten eld, :egentligen för sin älskade pipas skull, som oupphörligt slocknar för honom. Under de på torget hopblandade vagnarna ligga långa rör af askträd, hvilkas bestämmelse en främling vid första anblicken bar svårt att gissa. De begagnas i de polska bondgårdarne till skorstenspipor och kallas stundom på skämt kanoner: I vagnarna sitta matmödrarna på sina säckar och vänta på köpare, men männen äro mestådels på krogen, eller släpa omkring sina: varor än hit, än dit. En icke obetydlig vara äro vagnshjul, samt näfver till skodon, som i bundtar hänger under vagnarna. Vid omstängseln kring marknadsplatsen står större delen af oxarne, hvilka äro bestämda att säljas, och ita begärligt halmen, som man kastat framför dem; nära intill bålla sig Judarne och oxarnes egare. Vägen, som för från qvarnen till klostret, heter häst sränden, och här rida bondpojkarneoupphörligt på sina klippere, herrar landtjunkare på sina påsadlade crakar och Judarne på sina eländiga skinkmärrar, mällande med piskorna af alla krafter. Här och ler inledes. en handel, kännaren betraktar hästen, känner på halskörtlarne, beskådar hofvarna och tänlerna, småler och prutar. Denna handel är svår, mycket svår; den, som icke förstår bandeln, komner icke till köpet, om han vill betala aldrig sö nycket; man måste hafva erfarenhet och köpman ens af yrket kallblodigket, för att handla klokt;