Aftonbladet – 3 augusti 1842, sida 1

UTRIKES. STORBRITANNIEN. Man här i de sednare Engelska tidningarne sett framkastadt, att Sir Robert Peels helsa unler sednaste tiden lidit genom de minga be cymmer, som hopat sig öfver bonom, både inom och utom parlamentet. Den nödställda beägenheten i manufaktur-distrikten, den kollision, hvari han för tariffen och beskattningen på inkomst råkat med en stor del af sitt eget parti, kunna knappast hafva undgått att verka menligt på hans lynne. Det sätt, hvarpå han nu sednast nppträdt i Underhuset, är märkligt nog, såsom utvisande ett närmare till Whigs, och vwi meddela härom en korraspondensartikel frår London af d. 49 i förra månaden, hvilken lyder såunda: Hvad jag förut meddelat eder såsom min åigt af Peels närvarande sinnesstämning, har blifvit fulikomligt bekräftadt gerom det tal, han höll i går afton i Underhuset: Den fortfarande stockningen i rörelsen och det tilltagande eländet bland arbetsklassen, samt i synnerhet dess ätsträckning till handtverkarne och krämarne i fabriksdistrikten, hvilkas välstånd ensamt beror af arbetarnes, hafva (hvilka öfverdrifter af det onda Föreningen emot spannmålslagarne och oppositionen öfverbufvud ån kunna hafva tillåtit sig) brutit Peels mod. Han står också icke längre, såsom vid sitt första uppträdande, såsom den allsmäktige ministern, hvilken känner med sig att han äger den mest betydande delens af natiopen förtroende, och har den lefvande öfvertygelsen att han genom sina åtgärder skall öfvervinna alla svårigheter, jemna alla interessen, tygia alla partier. Visserligen har han genomdrifvit sina planer, öfvervunnit de financiella svårigheterna genom nationens patriotiska samtycke till en stor uppoffring; men i bufvudsaken, landets nöd, deri har han icke förmått uträtta någonting. Hvad följder hans spanmålslag och tariff kunna hafva i framtiden är ovisst; för ögenblicket hafva båda endast skaffat honom fiender, och det i synnerhet bland dem, som, om de icke bedrogo sig sjelfve öfver tidsförhållanderne, borde på sina knän tacka honom för det skydd, som han ensam äanu ger deras enskilda interesse. Han inser med smärta, att han emot ögonblickets trängande nöd icke förmår det ringaste, och att aristokratien icke ens så vida understödt honom, att hon motsvarat drottningens uppmaning, och genom frikostiga gålvor någorlunda sökt mota det onda. Hela hans tali gir, i anledning af Villiers förslag att nedsätta tullen på hivete 4 sh., var derföre i en helt och hållet bedjande ton. Han lät öfverallt skymta fram, att han ville göra mera om ban kunde, d. v. s. om man vore i stånd att förmå possessionaterne, att gå in på ytterligare nedsättningar. På förhand bad han dock, att man måtte gifva den nya spanmålslagen, äfvensom tariffen, tid att verka, och i synnerhet icke störa den förstRA EK SE mr åa Sgt RE TR RETT TA AR