Aftonbladet – 2 augusti 1842, sida 2

ganska vidlyftig reservation. Hr Stråle anser, natt härvid förete sig två omständigheter, hvilka torde böra hvar för sig undersökas; den första, huruvida afgiften till Handelsoch Sjöfarts-fonden kan hänföras till de uti 3 Ansvarighetslagen uppräknade afgifter, hvilka det tillkommer Konungen att utan Rikets Ständers medverkan påbjuda, och i hvilket fall all vidare fråga om skedd skuldsättning måste förfalla. eller om deremot nämnde afgift bör hänföras till 57 eller 60 SS Regeringsformen, i hvilket fall man kommer till den andra frågan, huruvida antages kan, att Rikets Ständer uti deras skrifvelse den 23 Februari 1835 medgifvit anslags beviljande för längre tid än till nästa Riksdag eller icko. Hr S. ingår derföre i följande bevisning af den satsen, att Handelsoch Sjöfarts-afgifterna icke kunna räknas till de i 3 undantagna, hvilken är af det intresse, att vi anse oss böra ordagrannt meddela densamma. 3 S i Ansvarighetslagen innehåller, att under artiklar, som till bevillning räknas, icke inbegripas sådane i 60 Regeringsformen ej omnämnda afgifter, hvilkas föremål äro iarättningar till enskildas gemensamma nytta, såsom Båk-, Bro-, Fårjoch andra afgifter af dylik beskaffenhet. Nu frågas: hvad förstås med enskildas gemensamma nytta? Är det medlens användande eller den betalandes deraf hemtade nytta, som afses? Alla allmänna afgifter hafva medelbarligen elier omedelbarligen till föremål nytta, hvilken då den rörer alla samhällets medlemmar är gemensam för de enskilda personer, hvaraf samhället består och skulle således äfven kunna sägas vara till enskildas gemenssroma nytta. På sådant sätt sku!le man kunna argumentera sig dertill, att alla afsifter, af hvad namn de vara måga, vore inbegripna under det ofvannämnde undanteget. Sådan kan likväl icke vara meningen och strider emot uttrsckliga stadgandet i 60 Regeringsformen om hvad till bevillning räknas. Mig synes, att lagstiftaren med ifrågavarande uttryck icke haft afseende endast derpå, att medlen användes till ett föremål, som medförde enskildas gemensamma nytta, utan egentligen, att de enskilda personer, som erlägga afgiften, skola i mer eller mindre mån hafva gemensam nytta af de inrättningar, som medelst afgiften tillvägabringss. De anförda exemplen synas utvisa, att meningen är sådan. Den, som erlägger Båkafgift, har nytta deraf att båkar finnas, den, som betalar broafgift eller färjpenningar, bar nytta deraf att bro eller färja finnes. Mcnp, om man skulle förutsätta, att under benämningen båkafgit allmogen å landet blefve ålagdt att betala afgift till båkars underhåll eller att en stads invånare blefve ålagdt att, såsom broafgift, betela afgifter att underhålla en bro uti en annan landsort, som af dem icke begagnades, så skulle jag icke tro, det någon ville påstå, att påbud om sådane afgifter kunde försvaras med undantaget i 3 S i Ansvarighetslsgen. Upprinnelsen till Konvoyafgiften skulle tilläfventyrs -kunna sökes i stadgandet uti 3 Kap. Admiralskapsbalten, Sjölagen. Den derstsdgade afgift drabbade likväl endast de fartyg, som voro förenade till ett admiralskap och utgjorde en konvoy. Förhållanderne hafva sedermera förändrat sig, och det har blifvit ett statsbestyr att dels med väpnad hand, dels medelst skänker skydda Svenska sjöfarten. Medelst Kongl. Moj:ts förordning och kungörelse den 41 Februari 1779 stadgades, att, till någon lisa för Statsverket. uti de till Handelns skydd förefallande utgifter, uppå alla inkommande varor, för bvilka, enligt sjötulls taxorna, licenten erlades, skulle till förenämnde behöf uppbäras en scrskild tullförhöjning, som vid uppbörden komme att beräknas och utgå till en femtedel utöfver licentecs belopp. Att denna afgift påbjöds af Regeringen, utan Rikets Ständers medverkan, vägleder icke omdömet, enär sjelfva tull-täxorna på enahanda sätt af Reseringen ensem utfärdades. Drottning Ulrika Elenoras försäkran den 21 Februari 4749 innehålier uti 40 punkten, bland annat, att utan Riksens Råds Råde och utsn menige Ständers ja och samtycke ville Kongl. Mej:t ej någre påbud och ordningar menige Riket angående, såsom krigshjelper, gjärder, tullar eller andre pålagor och utskrifningar påbjuds; men 27 punkten af densamma dag fastställda Regeringsform utvisar, att Kommerskollegium bade omsorg om Tullordningars och Taxors utfärdande. Konunga-försäkran af den 22 Mars 1720 innehåller uti 48 punkten enahanda förbindelse, som den 40 punkten uti 4749 års försäkran; äfvensom Regeringsformen af den 2 Maj 1720 uti 5 punkten förmår, att Konungen ej egde pålägga undersåtarne, utan Ständernas fria samtycke, någre krigsbjelper, utskrifningar, tullar eller utgifter, och 33 punkten inskränker Kommerskollegii hefattning till Tullordningars och Taxors handhafvande. Att sjelfva tulltaxorne af Regeringen utfärdades, finner man t. ex. deraf, att ehuru kallelse till Riksdag att börjas den 13 Juni 1774 utgick den 43 Februari samma år, utfärdades likväl två dagar derefter, den 15 Februari 4774, en ny sjötulls-taxa. Regeringsformen den 21 Augusti 1772 innehåller uti 23 , att stora Sjötullen med dess uppbörd och beräknande, jemte småtullarne och accisen, hörde, under vederbörande Öfverdirektörs skötsel och förvaltande, till Kammarkollegli uppsigt och förordnande, och 27 uppdrager åt Kommerskollegium handhbafvandet af tullordningar och taxor; men den 43 Q, som stadgar, att Konungen ej må, emot lag, Konungaed och försäkran, pålägga undersåtarne några krigshjelper, nya gjärder, utskrifningar och andra afgifter, utan Rikets Ständers vetskap, fria vilja och samtycke, nämner icke något om tullafgifterna. Det var således först efter antagandet af 1809 års Regeringsform, a RR RR KR Br KE EEE gr gg EE ER RYSSAR