Aftonbladet – 2 augusti 1842, sida 1

— Jag skall ännu vilja det. Är det icke detta inmariga skämt som vi bafva att tacka för dessa fyra dagars lycka? — Men jag fruktar att det kan bli allvar utaf; jag befarar att jag gått för långt. Det ör fruktansvärdt att leka med ena så förfärlig svartsjuka, Biljetten, som vi satie fast vid klädningen ... — Var ett förträffligt påhitt, svarade Ma!cchard med ett gement skratt. Det är den elektriska konduktör, som afleder åskan från mig till min sranne. — Det är just det som förskräcker mig. Han ir så vild! Om han nu är ensara med den herrn, skall han söka gräl med honom -.--. — Bah, , det -har. ingen fara... Durtanton är en klok, resonnebel gosse. -— Och passabelt inbillsk, sade fru Baretty med ett gäckande löje; jag är säker att han i detta ögonblick tror mig vsra helt och hållet wufvad af hans emfatiska stiloch stora uttrycksösa Ögon. Jeg väntade icke längre. Med et desperat ;prång var jag framme ur hicken och stod midt ramlör det förstaummade paret. Fru Bareity skrek till i förskräckelsen och sprang baklänges. Malechard bindrade mig och fixerade mig skarpt, — Vin eller fiende? frågade han med en liflig ch bestämd ton. — Fiendel! svarade jag. — Godt! du återser mig om ett ögonblick. Tillåt mig blott föra denna dam tillbaka til slottet. — Tillit mig sjelf till fran framföra de tacksägelser jog är henne skyldig. — Inte ett ord! utropade ban befallandes