Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 3

sjön Thun och ätit en dålig middag i Unterseen, passerade vi till häst den trånga Lauterbrunnendalen. Klockan åtta på aftonen suto vi utanför värdshuset, i sällskap med några andra resande, och rökte ypperliga cigarrer i månskenet, midt emot vattenfallet vid Staubach. Uitröttad kanhända af de bemödanden herr Barettygjort sig på förmiddagen att vara intressant, hade han blifvit mycket tyst, och jag begagnade mig af denna tystnad, som tillät mig att öfverlemna mig åt mina drömmar. Vi gingo tidigt till sängs för att i gryningen kunna begifva oss på väg till milet för vår pilgrimsfärd. Mitt elaka lynne störde icke min sömn. Jag sof ännu fast solen började genom: tränga dimman i dalen, då min obarmhertige kapten häftigt bultade på min dörr. — Opp och på väg! ropade han, som om han haft sitt kompani voltigörer att kommendera. Jag kastade mig hufvudstupa ur sägen, klädde på mig under det jag gnuggade sömnen ur ögonen, samt gick att förena mig med min reskamrat. Han väntade mig vid porten, med en ciBarr i mun, rensel på ryggen, cch i handen en lång jernskodd käpp, hvars andra ända slöt med ett krokigt stengets-born. oo— Hvar äro hästarne? frågade jag förvånad att se honom på deita sätt ekiperad. — Hästarne? svarade han grinande försmädligt; de äro återskickade för en qvarts timma sen. Man måste variera på resa; i går foro vi i vagn, till häst, i båt; i dag skola vi gå till fots. Jag betraktade melankoliskt de nästan lodräta väggarne till den ofantliga tratt, framför hvilken vi befunzo oss, och då jag tänkte på, att det var uppför dessa jag var dömd att uppklättra, kände jag benen tröttna redan på förhand. — Jag tycker, vågade jag yttra, att vi trötta ut oss onödigtvis, under det att om vi togo os: hästar...