Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

— Ibland många bevis man har, äfven i smått, på den godtycklighet, hvarmed allting nu för tiden behandlas, synes med skäl böra omnämnas, att Öf-: verståthållareombetet vägrat en liten belöning åt gesällen Anders Edlund och timmermannen Anders And-rsson, som i förra månaden genom rådighet och under tidsspillan i deras arbete, räddade fångknekten vid Rådhushäktet, Nilsson, hvilken kastade sig i Norrström. Det må väl vara, att dylika räddningsförsök kunna anses såsom en pligt, och att således belöningar derför, helst till bemedlade personer, icke synas bebeflige. Men då dagakarlen, för att uppfylla denna pligt, icke drager i betänkande, att våga sitt lif, som ofta är enda stödet för en hel familj,, samt att lemna sitt arbete och derigenom se en del af sin dsgspenning förlorad, hvilken kanske för dagen behöfdes åt hungrande barn, synes likväl det vara en skyldighet af det allmänna, att ersätta och tillika uppmuntra honom för sin vackra uppoffring. Då man ser huru rundligen medel, ställde till polisens disposition, ofta användas will vida mindre angelägna ändamål, måste man förundra sig öfver en sådan njugghet, och vi vilje påminna oss, att i början af grefve Lewenhaupts tiilförordnande en icke obetydlig summa utanordnades till hans disposition. Skulle dylika tillgångar icke lemna medel till så obetydliga utgifter?