Aftonbladet – 30 juli 1842, sida 2

nes mans sätt att vara. Kaptenens uppbrusande hårdhet hade lemnat plats för ett slags fadd inställsamhet. Hans igelkottsfysionomi grimacerade sött, och om man så ville kunde man taga dessa grimacer för ett leende. Han gick med afmätta steg, talade sakta, var till allas tjenst och snöt sig tyst. Med ett ord, aldrig har en så komplett förändring så hastigt intröffat. Sjelfva vår värd blef frapperad deraf. i — Hvad för bete har er man varit på? fråsade han sin svägerska; i dag är han verkligen ett får. . Fru Baretty log trånande, i stället för svar, och lyftade sina ögon åt himlen. Efter frukosten kom kaptenen till mig, med stt utseende af godt lynne. — Nå väl, hr Duranton, sade han familjert, nu ha vi ett superbt väder igen; skulle ni ännu ha lust att besöka Grindelwald? Jag hade förliden afton, under den olyckliga morkulljagten, nämnt några obestämda ord om min önskan att besöka Oberlands glacierer. — Man borde åtminstone vara två, om ett lylikt parti skall kunna bli af intresse, sade jag, 1tan att betänka oförsigtigheten af mitt yttrande. — Det är också min afsigt, sade kaptenen, i let han bjöd mig ur snusdosan. Jag har aldrig varit i Grindelwald; om ni vill, kunna vi göra lenna lilla utflykt tillsammans: Jag hade så litet väntat m!g denna vänskapiga proposition, att jag i första ögonblicket icke visste hvad jag. skulle svara. Mekaniskt vände ag mina blickar till fru Baretty, som stod bakim hennes man. Med en blick lika hastig och yefallande, som Omöjlig att misstaga sig på, sade on mig: antag. För en dylik befallning hade hon visserligen ina goda skäl, för hvilka hon säkert längre fram ville göra mig reda, men nu måste jag till en örjan lyda, som jag också gjorde, under det.