Aftonbladet – 29 juli 1842, sida 1

UTRIKES. FRANKRIKE. Eburu redan mycket är meddeldt, rörande förloppet vid hertigens af Orleans frånfälle, torde likväl följande berättelse derom, som finnes i preussiska statstidningen, och som innehåller åtskilliga nya detaljer, ännu förtjena att meddeas. Den lyder sålunda: Kl. 40 på morgonen hade hertigen af Orleans i -en ganska munter sinnesstämning frukosterat med sin adjutsnt, fursten af Elchingen (marskalk Neys äldste son), och ärnade, mot middagstiden, afresa till Neuilly, för att taga afsked af kungliga familjen, emedan han kl. 53, på aftonen, skulle -fara till St. Omer, hvarest municipalitetet hade. för nästa Söndag, till hans ära, föranstaltat en lysande tornering. Emedan prinsen visste, att konungen skulle omkring kl. V, 4 komma till Paris, för att presidera i mimsterkonseljen, så befallde han postiljonen att skynda, på det han måtte komma fram, innan konungen satte sig i vagnen. Då denna befallning gafs, var man wid Rue de VEtoile. Till föfje häraf dref postiljonen. häftigt på hästarne; dessa, som voro af fuliblodsras, bleivo snart lifliga och flögo framåt med blixtens hastighet, utan att likväl derföre egentligen bli skygga. Hertigen, som satt ensam i vagnen, steg upp, för att tillsäga postiljonen att hålla hästarne fastare, men denne, som var en ibland de skick ligaste kuskarne i Paris; försäkrade prinsep, att han vore mästare öfver sina springare, och att prinsen behöfde ingenting frukta för sin personliga säkerhet. Hertigen, som kände mannens pålitlighet, syntes i början verkligen lugnad, men då betjenten, som satt bakpå vagnen, föll ned derifrån, trodde prinsen att faran var allvarsammare, än postiljonen ville medge, och, van att springa ur vagnen, så ofta ban kom till Neuilly, ännu innan betjenten fick tid att öppna dörren åt honom, hoppade ban med ett lätt språng ned på chausseen, för att rädda sig. Olyckan ville likväl, att då ban sprang ur vagnen, invecklades prinsens högra sporre i en af vagnsremmarna, så att han, i stället att stå på fötterna, föll. framstupa med hufvudet mot vägen. En bonde, som var vittne till händelsen, har försäkrat inrikes-ministern, att prinsen verkligen föll på hufvudet och vältrade tre gånger omkring på chaussen. Endast genom en sådan omständigbet kan det förklaras, buru han vid fallet kunde skada ryggraden. Knappt lig den beklagansvärde prinsen på marken, förrän en gensdarm, som stod på post i grannskapet af Porte Maillot, hvilken går till Boulogner-skogen, bastade fram och upplyfte hertigen, som jämrande hviskade till honom: Oh comme vous me faites mal! Han hade ej väl bunnit yttra dessa oråd, förrän en blodström störtade ur hans mun, och för hvarje steg gensdarmen tog, tycktes blodet flyta våldsammare. Mannen såg sig nödsakad att bära den sårade in i en kryddkrämares hus, som låg i grannskapet, och skyndade derifrån till Neuilly, för att underrätta kongl. familjen om olyckan. De höga föräldrarne erhöllo tyvärr sorgeposten, utan att det minsta vara förberedda derpå. Konungen, som förgäfves väntat prinsen ända till kl. V, 4, och viste att ministrarne sedan kl. 42 voro församlade till konselj i Tuilerierna, beslöt således fara till Paris. Då hans vagn kom nära Ru: de la Rotonde vid Boulognerskogen, märkte han en ovanlig folksamling; han lät genast hålla och skickade en af sina adjutanter till stället för att underrätta sig om orsaken, En minut sednare erfor Konurcgen, Drottningen