STOCKHOLM den 28 Juli. Dagens utländska poster medförde tidningar från Paris af den 48, från London af den 49 samt från Hamburg af den 22 dennes. FRANKRIKE. Alia deputeradevalen äro nu kända och deras resultat skall, enligt hvad de ministeriella bladen påstå, vara 266 konservative och 493 ledemöter af oppositionen. Frågan om ett regentskap är nu föremål för allvarsamma öfverlöggningar 1 ministerkonseljen. Konungen skall yttra den tankan, att den blifvande regenten. bör hafva vid sin sida ett regentskapsråd, bestående af ministrarne, kansleren af Frankrike, storreferendarien, förste presidenierne och generalptokuratörerne vid kbassationsdomstolen och räknekammaren samt fyra marskalker af Frankrike. Derjemte skall Kovungen hafva förklarat konseljen, att han sysselsatte sig med ett lagförslag om den ministeriella ansvarigheter, hvilket han ville låta förelägga kamrarna samtidigt med det om regentskapet. Man har öppnat den aflidne hertigens testamente, hvilket skall vara uppsatt före hans afresa till expeditionen mot Antwerpen, samt hafva en kodicill, tillagd vid den tid, då han afgick till Afrika. Häri skall han sjelf yttra den önskan, att regentskapet, i händelse af hans död, icke måtte anförtros åt hans enaka, utan åt en man, en önskan, hvari, efter hvad Presse försäkrar, äfven hertiginnan af Orleans instämmer. Inom kamrarne tros imedlertid en annan fråga komma att framställas, hvilken möjligen kan föranleda många invecklivgar. Legitimisterne och yttersta Venstra sidan påstås nemligen komma tt insinuera, det den nuvarande PDeputeradekammaren icke har fullmakter att afhandla ett så vigtigt ämne. Det förstnämnda partiet skall terföre fordra generalstaternas sammankallande, och det sednare en kammare, försedd med spevialfullmakt för detta fall. Sannolikt kommer likväl ingendera af dessa åsigter att vinna någon majoritet. En af de första, som efter kronprinsens död infunno sig hos konungen, var den gamle Lafitte. Sammanträffondet med denne ordne konseljpresident och, sedan många år, en af oppositionens ledare, skall hafva varit ganska rörande. Lafitte säges ba kastat sig för Ludvig Filips föter och gråtande kysst hans hand. Konungen applyfte honom genast och följde honom i sitt kabinett, der de voro nära en timrha tillszammans. Vid skiljsmässan var L. så upprörd, att han knappt kunde stå, och monarken befalide senast en al sine adjutanter att följa honom hem.