Aftonbladet – 21 juli 1842, sida 2

Nå väl, den förfärliga sanningen ni ville vet:p, itertog bon med sönderslitande röst, det är att ag inte känner igen dessa gallerier. Men ni är on man, ni har mod, är det inte så? Nå väl, emedan jag måste uttala det fasliga ordet, så vet, att jag tror vi ha gått — vilselp Vilsel upprepade Julien, i:h, ni vill bara skräma mig, Blanche! Gått vilse, det är inte möjligt hb Hör, Julien; under dessa omätliga hvalf, i denna högtidliga natt, äro mina ord icke en lek. Det gäller lifvet för oss båda. Ser ni här, hur hvalfvet drar sig tillsammans? Det är tecknet, hvarpå jag märkt mitt misstag, ty om jag rätt kommer ihåg den mannens ord, som endast käönner alla slingringarna i dessa grottor, Mathurin Brindejorcs, så för det här galleriet till ett ställe, som inte har någon utgång. Det är numera nästan omöjligt att fiona igen den vägen som för till båtarna. Här kunna vi dö, men åtminstone skola vi dö tillsammans, tillade hon med en början till denna hänförelse, som stora kriser istadkomma hos qvinnorna och som ofta återlitvar deras mod, der männernas försvagas och utslockna. Men vi ha ännu något hopp, sade Julien; facklan kan ännu Jeda Oss! Denna fackial, afbröt Blanche med ett bittert leende; Ser ni icke att hon slocknar mellen mina fingrar? Och hon räckte sin hand åt honom. Strandgodset uppbälde ett 10P af fasa. Facklan var nära att slockna i den unga Åickans hand. Depra fina och hvita band hade blifvit svart, den var bränd, och Bianehe bade ej litit en enda kla