Aftonbladet – 20 juli 1842, sida 2

dö, och dem han sjelf lika litet kan förklara, som någon annan. Han kallade sig Julien de Vernewuil. Emot klockan tre på morgonen hörde Julien sakta klappas på sin dörr. Han öppnade och hviskade med en mild röst: Blanche, är det ni? Hon svarade intet, utan förblef orörlig stående på tröskeln, stödjande sig med ena handen mot mured utan att våga andas och saknade vilja både att tala och att fly. Hon vände endast mot honom sina stora blå ögon, denna gång lifvade af en ovanlig glans, som töjde hennes bjertas fasta och ädla beslut. Julien fattade hennes kalla hand i sina, drog henne sakta in i rummet och sade: I trots af ert löfte, vågade jag inte hoppas så mycken lycka. Lycka?, återtog Blancha. Ni talar om lycka i det ögonblick ert lif är i farax Hvad vill ni säga? afbröt ynglingen, i det haga smålog. ,Jag säger, återtog bon med styrka, matt Matburin Brindejone är min fästman och att han är svartsjuk på er, hatar er och skall mörda er. Ja så, är mäster Mathurin svartsjuk ? frågade Julien i Samma lätta ton som förut. Tyst, tyst!o svarade Blanche ängsligt. I första ögonblicket hade hona icke betänkt följderna af sitt beslut; hon såg endast deri mediet att förekomma ett brott och alt frälsa en oskyldig. Denna uppoffring syntes henne vara en helig pligt; men å andra sidan tänkte hon, att om hon upptäckte sin familjs vanfrejd, skulle hon