Aftonbladet – 19 juli 1842, sida 2

och ni har sedan blifvit vänner. Nå väl, förråd mig inte nu, utan rädda Blarche.x Mea under det Tåe-de-Loup afhörde Mariannes ord, såg Bilanete Mathurins yxa lyftad öfver den skeppsbrutne. ion gjorde en förtviflad ansträngning, stötte undan sin mor och fiskaren och skyndade fram till Matburin, för hvilken hon kastade sig på knä, ropande: a Nåd, åtminstone för denazel! Afhänd inte der här mannen lifvetl Alla studsade af förvåning. aBlanche, olyckliga flicka, hvad gör du?y frågade Ivon, och ville fatta henne i sina armor, Aen bon sade med köld: aNaikas mig inte, rör mig inte! Era händer äro flickade af blod, min farl sÄr det du, Ivon? frågade nu Mathurin, där det du, som har fört hit din dotter; och det här är hennes järospån? Har hon valt kanske en af oss till fästman? Har hon tagit båtshaken och bär den åt honom, som ett tecken af lydnad och undergifvenheti? cOlyciligal var fadrens enda svar, i det han tryckte handen hårdt mot pannan, aJa visst, olycklig,, sade Blanche, halft förvirrad, aatti ha lefvat ett sådant lif, att ha ätt det bröd, ni räckt mig, utan alt se, huru det var doppadt i blod, att ba klädi mig med röt. vadt gods, . . ty denna klädning, denna kappa jag bär, denna ring på mitt finger, det är med blod alit detta blifvit betald!, är det icke så? tillade bon med en sönderslitande röst. En tklukt vidlåder allt hvad jag bar kärt iverlden Era händers verk är mord, mord på de offer stormen för till er, nakna, hjelplösa, utan sansning, nästan utan Nf. Den hand, som röfvar bör äfven förstå att mördan, och hennes hände gnuggade och sönderrefvo bärvid maschinmässig kappan, som hon bar. . Barn,, sade Courils, skolmästaren och Tremblades lärde, adu fördömer dina fäders sedva