Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 2

RIKSRÄTTENS DOM Forts från Lördagsbl.) Angående vexelkontrollörs-arfvodenas fortfarande anvisning å besparingarna på riksstatens andra hufvudtitel. (Se Aftonb). J4 78 den 7 April d. år.) Riksrättens domslut lyder, som följar: Då Kongl. Maj:t icke bifallit Rikets Ständers anhållan, att vexelkontrollörsbefattningarne måtta indragas, samt, enligt hvad Rikets Ständer här ofvan yttrat, Kongl. Maj:ts rättighet är, att till föremål, hörande till hvarje hufvudtitel, fritt disponera de på titeln uppkommande besparingar, varda svaranderne från herr Justitieombudsmannens åtal i denna punkt befrisde Rikets Ständers för fjerde gången förnyade anbållan om dessa onyttiga tjensters indragning, skulle då ej kunna anses såsom mera än en vanlig bön, en underdånig önskan; och Konungen eger att förordna nya tjenster, som Rikeis Ständer aldrig begärt, aldrig blifvit hörde öfver då de inrättades, som de alltsedan begirt måtte upphöra, samt för hvilka De ej i riksstaten anslagit löneinkomster. Men huru har grundlagen då bestämt Konungens makt, i fråga om utnämnande till embeten och tjenster? Finnes deri någon anledning gifven, att Konungen, utan Rikets Stinders hörande, kan inrätta nya tjenster; att han, utar deras bifall och anslagens upptagande i riksstaten, kan begagna statens medel till dessa tjensters aflönande; och att Han kan vägra att indraga dem, då Rikets Ständer det yrka. Vi kunna omöjligen finna det af grundlagarnes stadganden. Tvertom inskränkes uti 28 S regeringsformen Konungens rätt att utnämna till embeten och tjenster, endast till sådana, som äro af den egenskap, aatt Konungen fullmakt derå utfärdar, och förslag böra förut hafva inkommit, der sådana dittills (1809) egt rum. Detta visar ingen rätt stt införa nya embeten. Flera andra paragrafer i regeringsformen betrygga menigheter och städer, att sjelfve få tillsätta sina embetsmän, och med undantag af dem, som innehafva förtroendeembeten, försäkras alla domare och andra embetsmän, att ej kunna, utan medelst ransakning och dom, af Konungen från sysslerna afsättas. Landets törvaltning af den vanliga landtregeringen påbjudes i 46; och ingenstädes omnämnes någon uteslutande rättighet för Konungen, att annorlunda, än gemensarat med Rikets Ständer, inrätta nya embetsverk, nya embeten, 0. S. V., samt att dertill sjelfmyndigt anslå medel på riksstaten. Tvertom har 692 regeringsformen förbebållit åt Rikets Ständer, att, sedan de pröfvat statsverkets behof, utillika fastställa, buru serskilda summor, af hvad Ständerna bevilja, skola till serskilda ändamål användas och dessa summor under bestämda hufvudtitlar i riksstaten anslån: ett stadgande, som just tydligen angår de, under hvarje hufvudtitel insatte specialstater, och hvilka åter grunda sig på de af ålder, genom Konung och Ständer gemensamma åtgärder, men alltid enligt de sednares bifall, fastställde lönestater för rikets embetsverk. Izenom hela gruedlagen går den andan, att det är Rikets Ständer, som allena beskatta folket, bestämma behofven, bevilja medlen och reglera rikets utgiftsstat. 64 regeringsformen påbjuder, att de statsmedel och inkomster, som till statsverket af Rikets Ständer anslås, skola vara under Konungens disposition, det vill säga: Statskontoret och de statsmedel förvaltande verk stå under Konungens lydno (vi vilje erinra oss, att Konung Carl XI sjelf pålagt sig ett band i denna del, genom instruktionen till nuvarande Statskontoret); men der står uttryckligen, att denna disposition inskränkes till anordningar, enligt ade af Rikets Ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten.n Häraf synes följa att grundlagen, som i allt