Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 2

drers röda regnkappa och strumpor. En smyghandlare från Ouvessant, hvilken bon en gång sett så klädd och som märkt hennes afsky för den röda förgen, hade då sagt med ett ilsket löje: Det klibbar inte blod vid den här drigten.n Ivons anlete var gömdt bskom ett svart krusflorsstycke; åter ett elakt förebud. Knappt hade de gått ut, förrän Blanche kastade sig ur sängen och lade örat mot dörren. Hon hörde några sekunder deras sakta, smygande steg och deras tillrustningar, som de bedrefvo under dea största möjliga tysthet Derefter tillslöts den yttre dörren. Blanche gick till fönstret och såg sin far jemte Tom vandra utföre gångstigen i klippan, som bar ned till stranden; Marianne följde honorc, sittande på mulasnan. Då flickan såg dem så utrustade under natt och regn, tåga ut liksom för att uppsöka stormen och fsrany frågade hon sig sjelf: hvilken förfärlig hemlighet omgaf hennes anhöriga, hvilkas lefnadssätt allt dittills synts så enform:gt? Hon bade dittills lefvat af sina: föräldrars ömhet, utan att veta, hvad hennes små beqvämligteter och nöjen kunde kosta dem; men hon kunde ju evbålla upplysning om allt, ännu denna natt. Hon tvekade ieke längre. Nu ljöd åter ett kanonskott liksom en döendes sista rosslande. Bianche kastade öfver sig en gammal kapp, som hon nyttjade vid sina morgonutflygter, då han gick att hämta den flytande hafstången, hvarmed landets ofruktbara jordmån gödes, och, drifven af en oemotståndlig nyfikenhet, skyndade hon i sin ordving ut ur buset och följde på något afstånd sina föräldrar. Under vägen sökte hon förklara deras besyrnerliga ord, som hade genorskylt hennes bjerts med en namnlös fasa. Nu upphäfde hon ett svagt glädjarop. Så dåraktig hon var! Hvwarföre föll det henne icke genast in, hvad som lkvål var det enklaste och naturligaste, och som aldra