Aftonbladet – 18 juli 1842, sida 2

verbröllop, triumftåg och hof-fester utkastats ett ledsamt, ett dystert och obehagligt störande ord, som kallas: Nöden i de engelska provinserna, Hungersnöden! Et litet obetydligt ord, som i första handvändningen måhända halkar förbil ens öra, men hvars upprepade ljud har med sig en alldeles egen och förfärlig art att disharmoniskt genomskära sjelfva hofvens gästabudssorl och salongernas dansmusik, de mäktiges lättsinniga trots och de rikas tanklösa löjen! Och med rätta, ty af alla de olika slags olyckor, som härja verlden, är det kanske ingen, som visar sig mera onaturligt hemsk, mera sorgligt upprörande, än det skådespel, hvilket vi till exempel just i denna stuad ega i en stor del af England, af hela populationer, hvilka ursprungligen till följe af förauftsvidriga och rättsgäckande politiska institutioner nödgas långsamt svälta ibjel, emedan å ena sidan samhället hvarken gifver dem jord elier arbete att lefva af, under det å andra sidan samma detta samhälle liksom moralen måste förbjuda dem att stjäla eller taga med våld. En natur-revolution, ett rasande element vållar ett ondt, som man visserligen beklagar, men som likväl måste tåligt fördragas, emedan i alls fall ingen makt kan afvärja detsamma; men ett miljoner menniskor skola vara födda och dömda att midt i ett välsignelserikt fredslugn, midt i en fruktbar, skön och teende natur, midt iblaed blomsterdoft, solsken och fogelsång, lida hungersdödens marter, under det några få tusea frossa guld och bortieka ett helt rikes skatter vid faraobordet; detta är ett ondt, som man ieke blott måste beklaga, men förbanna, emedan det är ett artificieilt, ett, som står i samhällets skön att undanrädja eller åtminstone förmildra. Och medan menniskovänner oeh andra på tidens tecken aktande män som bäst rådslå om medlen att sätta en gräns för de oräknelige fattiges lidande uti ifrågavarande engelska orter, har herr Peel den harimansdorffska kallblodigheten att afspisa de hopade klagomålen med ett jesuitiskt: Folket svälter? ... Bah! må det blott bafva tålamod och anförtro sig till himmelens bistånd, så har det ingen nödl! Tålamod, tålamod! se der de styrandes eviga anspråk, se der den landsfaderliga vishetens lättgifna l!äkareråd, som skall hje!pa för allt, alltid och allestädesl ..... Men man har redan länge i det gamla England gjort sig den frigan, hur låpgt detta tålamod skall uttänjas, detta tålamod hos armodets söner, att utan knot se sina anhöriga, se maka, barn, föräldrar, halflefvande mumier, den ena efter den andra digna under ett otacksamt arbete, som oitast icke ger dem mer än en drick vatten, eller, fördrifna från hus och gård, :flida på landsvägarna såsom oskäliga djur, dem staten lyckönskar sig att bli af med, sisom med öfverflödsvarelser, kvilka gjort fasligt orätt i att lita sig födas till verlden! Och det är icke uton ganska giltig anledning, bemälda fråga nu sednast allmännare och oroligare än någonsin upprepats i den allmänna diskussionen. Svaret kan möjligtvis blifva af en brydsammare beskaffenhet, än de engelska lorderna beredt sig på; men det är en gammal sats, att som man sår, så får man skörda, och det tycks som borde den stora fransyska revolutionen en gång för alla ha gifvit densamma en sådan förfärlig sanning, att man icke nägonsin mer borde taga den sota raljeri. Om man ailtså icke egentligen eger skäl att finna det särdeles hirdt, ifall det förr eller sednare skulle hända den engelska aristokratien och anti-reform-ligan någonting obehagligt i repressalie-väg, kan man deremot icke annat än beklaga drottning Victoria, som under den korta tid, hon sutit på Englands thron och blåst kentborn, rättnu lärer kunna räkna sig ha varit föremål för nära lika många attentater som Ludvig Filip. Det synes i sanning vittna om en alldees utomordentlig grad af missförstånd och brist på urskiljning hos en Bean och hvad de heta, at! vända sin harm åt detta håll, så vidt det annas verkligen är något dylikt slags politisk harm, som motiverat deras mordanslag. Det tyckes vara obegripligt att folk kunna inbilla sig de! Victoria, för det hon bär Englands krona, betyder rågonting väsendtligt i detta lands politiska ställningar och förhållanden, denna lilla WVictoria, som icke gör en mask emot, så länge bono fir ha sina kostymbaler och promenpadpartier oIqvalda och sin italienska opera och sina alla små kattungar! Men måhända ligger äfven under detta något dunkelt och instinktlikt symptom af den allmänna mot kozungadömena, med deras demoraliserange pomp och flärd, fiendtliga