Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 2

Hvarföre? jo, för det vi på alla andra ställen skulle vara utan vänner, utan tillgångar! ropade Ivon med ett uttryck af raseri. Tremblade är min hemort, med ett ord. Hvar är den tiden, då vi gamla soldater lefde under kejsaren? Hvad brydde vi oss då om sår och mödor? Den lille korporalens segrare hade rättighet att spatsera i Paris på träben med trekantiga hattar, men efter Waterloo var det förbi med de gamla mustascherna. Man kallade dem röfrarne vid Loire, begriper du det; röfrarne vid Austerlitz och Jena! Men man kallade också honom, kan du gissa hvad? jo, Vidundret från Eorsika! Om man likväl gjorde upp räkningen på alia ryssar och preussare, som han slagit, så får det medges, att hans bedrifter verkligen äro vidunderliga. Då gaf man oss afsked; de der nykomlingarne hade Just en vurm att törafskeda. De gåfvo afsked åt de tre färgerna, åt taflorna i Luovren, åt kejsarens staty, åt allmäinna välståndet och åt Jena-bron. Om de kunnat förafskeda Wagram, Marengo och alla våra bataljer, så skulle de hafva gjort det, Jag bar epåletterna, då hertigen af F.--, krigeministern, sade till mig i en snäsig ton, att jag hade afsked. Det var detsamma, som om man gifvit mig ett hammarslag i pannan. Jag blef alldedes rasande; jag drog min sabel, Hertigen fick knappt tid att vända mig TYSgen och slå igen dörren midt för min näsa. Min sabel klöf dörrspegeln. Alla de närvarande officerarne, gråa barar från den gamla goda tiden, drogo mig bort och kastade mig ut på gatan; saken hade inga vidare följder, men hvad skulle jag sedan ta mig före?:.. Man rådde mig att fara till Egypten,