Aftonbladet – 16 juli 1842, sida 1

sIngenting, ingenting. svarade gubben tvärt, iksom han glömt, att Blanebe hört de obetärksamt yttrade orden och nu lugnade sig vid sin nustrus bedjande blick. Jag säger, att en storm vå hafvet är ett skönt skådespel.n . Ett skönt skådespel, o min Gud! snarare oryggligt; ropade Blanche smärtsamt, när man länker på alla de olyckliga, för hvilka hvarje ;tormil är et dödsbud och hvarje våg en graf! Vär man tänker på deras tårar, som vänta dem och som aldrig skola få återse dem... Men ag tror, att ni mår ilia min far? Ni blir så blek Ila Den satans. gikten liter känna af sig igen; Du må tro, mitt barn, man ligger inte hvarken beqvämt eller Varmt insvept i:en trasig kappa inder bar himmel i regnet på en gytgig åker, eller, i snön på en hed. Min stackars far, sade flickan. En :bäftig vindstöt: skakade i detta ögoblick det bräckliga huset, hvarvid Blanche upphäfde ett svagt rop af förskräckelse. Bara inte stormen en dag kastar hela vår ;uga ut i bafvet som eit korthus. Sådant uselt and! Och jag tycker mig i hvarje vindens tjut höra ett klageskri af nödställde eller: skeppsorutne. Gå och lägg dig att sofva, milt barn, så skall du få se, att under din sömn går. stormen förbi som en dröm. Nej, nej, sade flickan och skakade hufvudet med ett visst barnsligt koketteri. Jag vill inte! Kan jag väl sofva, när jag tänker på de lidande och döende? fortfor hon med en mildare röst, i det hon fattade sin fars hand. ,Stackars men