Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 2

trenne englars lycka, blodskuld ligger tung på mitt samvete och förtviflan sjuder i mina ådror. Gustaf; förbahnamig! Bilderna af det förflutna storma förskräckligt inom mig; de skola snart göra mig ursinnig — jag är redan vansinnig. Jag här sett henne ännu en gång, denna heliga, ännu en gång blickade hon, med hela uttrycket af den fordna kärleken, på mig och sade mildt: ,Woldemar, jag förlåter digh Detta krossade mig djupt; Jag sjönk till hennes fötter, då reste hon sig med den sista kraften, för att trycka mig till sitt trogna bröst, och sjönk död i mina armar. Gustaf! Gustaf! Jag ryckes efter henne, jag störtas efter henne af min förtviflan. Hon har förlåtit mig, den hulda, himmelska varelsen, men jag — jag lörlåter Mig ej, och blott genom blod, endast genom mitt bled, kan jag välta skulden från mitt bjerta. Lef väll Jag vågar icke gå till doms med mitt öde, jag har sjelf mördat min glädje: Lef väl, du trogna brodersjält Gud är barmhertig, Han skall låta mig dö. Hans sista önskan gick i fullbordan. Hvarje skärmytsling hade blifvit förespelet till ett afgörande fältslag, och den följande dagen blef vittne till båda härarnes förfärliga kamp: Woldemar kämpade som en förtviflad; störtande sig djupt in uti de fiendtliga skarorna, sökte han döden och fann horom. Genomborrad af otaliga: bajonettstygn, stupade han i slagtningens trängsel, öch hans sista ord var Magdalena. — Alla hang bekanta begreto i honom en trofast vän, en tapper vapenbroder och en ädel man. Han blet bisatt bredvid Magdalena i familjegrafven på Vilar osa. i