Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 2

känt. Han hörde icke, det man bragte honom underrättelse, att de öfriga fienderna voro dels döda, dels fångna; han hade ingen känsla utom den enda förtärande. och öfverlemnade sig åt sin smärta, sin förtviflan. Andtligen syntes grefven; ban hade samlat sig och räckte stilla sin hand åt sin sons mördare. Då sjörk Woldemar, öf: verväldigad af rörelse, till hans fötter och fuktade hans hand med tårar. Men den ädle gubben drog honom till sitt bröst, och deras manliga bjertan blödde af djup smärta. i Då grefven omsider återfick sin fattning, underrättade han Woldemar, att hans son Camillo hade, sedan han för dugllen blifvit tvungen att aflägsna sig, tagit tjenst i franska armeen, och för några få dagar sedan öfverraskat dem. Han vidrörde äfven, huru Magdalena för den älskade brodren hade talat om sin Woldemär och huru denne fröjdat sig öfver att lära känna och älska sin. systers vän. O, alla menskliga, beräkningars fåvitskhet! j Imedlertid hotade en ny olycka. Magdalena bade icke varit nog stark att motstå det våldsamma slaget, hennes fina nervbyggnad bade för hättigt blifvit skakad af denna förärliga scen. Woldemars förtviflan steg nu till sin höjd; han besvor grefven, att ännu blott en enda gång låta bonom få se sin fästmö. Det var svårt att öfvertala Magdalena, hvilkens hjerta ännu kämpar de mellan fasa och kärlek, att se sin broders mördare; men hennes sköna själ, förklaringen så nära, öfvervann den oändliga smärtan och den oändliga kärleken segrade. fos Woldemar fanns sedan fragmentet af ett bref till Gustaf om detta återseende, Här är det. ; Gustaf! Jag är förkrossad; jag Har mördat