Aftonbladet – 15 juli 1842, sida 2

I eyrJVwn nn Jnnmmnn8ntonn nn rr vo sin befälhafvare dess brud. På det ursinnigaste fäktade den fransyske officern, en yngling af ädel, högväxt gestalt, och flera. ganger möttes Woldemar och han under fäöktningen, men blefvo alltid genast åtskilda. Omsider kunde fienden ej längre uthärda de tappre skyttarnes häftiga påträngande; de kastade sig in i slottet, och denne officer försvarade ingången med ursinnig förtviflan, Jiksom gällde det hans lifs högsta goda. Då störtade sig slutligen Woldemar med all våldsamhet på honom, han måste vika, skyttarne inträngde i villan och Woldemar förföljde från rum till rum sin bårdnackade motståndare, och i hvart och ett börjades en ny kamp. :Woldemar ropade till: honom, att ge si5, men fåfängt; i: stället för svar, fäktade denne om möjligt ännu mera rasande. Båda blödde redan af flera sår, då förekom det Woldemar som. hörde han i närheten Magdalenas röst: han sammanpressade sina sista krafter och, genomborrad af hans värja, störtade hans motståndare till golfvet. I detta ögonblick störtade Magdalena tillika med sin far högt gråtande in i rummet och med utropet: Broder, olycklige broder! nedsjönk hon liflös bredvid den fallne. Då genomilade Woldemar en ryslig förtviflan, ban stod likasom tillintetgjord, förkrossad af den blodiga tanken på brodermordet. : Magdalena uppreste sig omsider med tillbjelp af det tillspringande folket; hennes första blick föll på Woldemar, På den blodiga värjan, och sanslös nedföll hon ånyo öfver brodrens lik. Man bar henne bort, och fadren, som hittills hade stått der i en dödslik domning, följde stillatigande. Woldemar blef allena med den förskräckliga tanken, att hafva mördat de ädlaste menniskors sällhet, som han någonsin