Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 2

ligen och uttryckligen försäkradt; och hvad en domstol aldraminst skulle se sig böra ålägga den kungliga teatern, vore väl att den utöfver Jönerna utbetalade ränta för hela den öfverlöpande termin, dess arma personal fått vänta och lefva på diskontörers grace. En enskild teaterdirektion skulle rent af vara förlorad och störtad i samma ögonblick den tilläte sig ett dylikt oförlåtligt slarf eller uraktlåtenhet i sina pligters fullgörande, men den kungliga direktionen är lika kavat och kavaljerisk för det. Man bar talat om den kungliga teaterns stora garantier framför de enskildas; i sanning byggliga garantier! Det skulle vara roligt att veta hvad det på sådant sält slutligen skall komma att betyda, när teaterdirektionen tar munnen full och säger med en pompös gest till den eller den artisten: uvi ge er tre, fyra tusen riksdaler banko i årlig inkomstl Fyra tusen riksdaler banko, som — man aldrig får ut, eller hvaraf man kanske åtminstone endast får ut — fyrahundra! Angenäma vilkor, och för hvilka man, på min ära, bör öfverge far och mor och komma brådskande från verldens ända, för att underskrifva kontraktet ännu med andan i halsgropen!! Besitta och regera! på den fasonen skulle jag, min sann, ha lust att äfven uppsätta en teater och engagera ingen mindre än herr Tamburini eller fru Giulia Grisi för eit år eller par! . . . Det berättades för någon tid sedan, att herr B. von Beskow, hbedersmagistern, skulle söka fö in sin vördade promotor, professor J; H. Schröder, i Svenska Akademien. Ryktet har väl åter tystnat, men det är icke osannolikt, att man verkligen en vacker dag undfögnas med nyheter om, att det lyckats drifva igenom denna nomination. Det är i det hela icke mer än billigt, att en sådan antiqvitet, som Svenska Akademien, ändtligen funnit sin antiqvarie. Mera en annan gång! 0. 0.