Aftonbladet – 14 juli 1842, sida 2

numera ofta nog få äta upp sina egna glasser eller biffstekar. Sjelfva de Torslowska spektaklerna synas icke förmå återvinna den vogue, som de egde för några år sedan, då hela Stockholm strömmade ut hvarenda afton, för alt åskåda Strozzi och Martino, och Gustaf Wasa,. Imedlertid bjuder Hr Torslow visserligen till att jemnt hålla sin repertoire med nytt, och den sednaste veckan har erbjudit icke mindre än tvänne sådana noviteter. Den ena är en dram af Soulig, kallad Den Fridlösen; ett stycke, hufvudsakligast anlagdt på öfverraskningar och effekter, samt mihända i någon mån fordrande en ensemble af större talanger, än Hr Torslows trupp eger prestera, ehuru icke dermed precist bör vara sagdt, ait pjesen icke här utföres så bra, man billigtvis kan fordra af en liten förstads-teater. Hufvudmotivet för bandlingen är det, att en proskriberad fransk öfverste en vacker dag hemligen kommer hem och finuer sin hustru Louise gift med en annan, en viss vikomt Arthur; Louise, som ansett sin förra man död och begrafven, blir, som man lätt föreställer sig, försatt i den brydsammaste belägenhet genom sitt tvegifte, och som ett dylikt förhållande icke gerna kan sluta annat än tragiskt, tar hon i sista akten gift och gör dermed sina båda männer till enklingar, eftersom hon i alla fall icke kan ega dem båda som äkta makar. Pjesen förefaller nog eskissmessig i det hela, och det återstår temligen mycket, som vid ridåens fall blir för åskådaren oupplöst, men åtskilliga hopade kraftscener hålla under dramens gång uppmärksam!: heten mutad och sysselsatt, så att man verkligen . vid en hastig blick mindre märker alla förekommande svaga sidor. Den andra nyheten är ett litet enakts-lustspel, kalladt En glad dag. Det är en bagatell, som med sin ena ordiek! och sina två eller tre infall bör anse sig tillräckligt belönad af äfven den lättaste dragning på munnen och det aldra timidaste applådissemang. Det torde med anledning af Den Fridlöse icke vara ur vägen att en gång för alla framställa huruvida icke Djurgårdsteatern väsendtligen afvikit från hvad som synes vara dess egentliga bestämmelse, då den kastat sig in på dramens och det stora skådespelets område, i stället för att hålla sig vid vådevillen och hvad i alimänhet på de tyska fokteatrarna kallas Pos senspiele. Man stänger icke gerna in sig en vacker sommarafton, för att under flera timmars tid sitta och följa med en invecklad intrig, låta sig skakas af upprörande passioner och stämmas till spökrädsla genom melodramatiska effektscener; men man går germa in för att en liten stund skratta åt en akt eller par af ett som marglädtigt skämt, en oskyldig, anspråkslös, men naturfrisk komik förutan alla ceremonier. Melpomene är en temligen förnäm dam, som endast trifves i de stora, högtidliga salongerna och försmår den enkla landtbygden, dess idyller och dess lekar; men Momus är en nedlåtande gud, som finner sig hjertans väl bland dryader och satyrer och gerna uppslår sitt improviserade tjäll än här, än der i skuggan af blommande lindar, i doftet af hagtornsbuskar: och syrener. Man kan väl icke förundra sig så mycket öfver, att en talang, sådan som Hr Torslows, aspirerar någonting högre, än farcen och tillfällighetskomedien ; deraf följer likväl endast au Hr Torslow icke är på sin plats på denna teater, men icke att nämnda dramatiska genre: mindre passar för densammoa. Ett eller annat undantag af en större pjes, sådan som den ofvannämnda S:rozzi och Martino,, hvilken till följe af alldeles egna och speciella förhållanden verkligen haft en ovanligare popularitetsoch penninge-framgång på Djurgårdsteatern, bevisar ej heller något i det stora hela mot den oförgripliga åsigt, som i det föregående blifvit yttrad. Herr Lindebergs teater skjuter i böjden meds en förvånande fart, och en hel hop folk, som ir början byste allahanda skrupler, i afseende pål verkställigheten med densamma, synas ru hela timmarna stå derutanför och ordentligen förse sig på den redan balffärdiga facaden cech de artiga pelarne i förstugan. De börja nu bli alb färre och färre, som tvifla på teaterns utlofvade öppnande med den första oktober, och i sjelfva verket hör man sådana anordningar längesen vara i full gång med inöfvandet af pjeser, fullbordandet al dekorationer öch koinpletterande af orkestern, m. m., att det tyckes böra vara temligen allvarsamma och oförmodade hinder, som nu skola kunna förmörka aspekterna, sedan företaset redan hunnit så långt som så. Den store, oförfärade, herr öfversten och riddaren Backman, mockerar sig imedlertid helt P oförställdt öfver den uppväxande rivalen, och går omkring till kreti och pleti, förkunrande att a, han numera, sedan mamsell Lind åter tagit en-Jic sagement, hvarken fruktar gudar eller menni-!c skor. Vi få väl se. Utan tvifvel är mamsen B Lind en god acqvisition, men utan mojengerna Iz af en med några goda nya saker uppfrisksd vepertoire, kan hon lika litet, 50m hvarje anhan, verka någon deciderad återuppbjelpning ali len kungliga teaterns intrasslade och mer än!L smkliga affärer, — ty aLucie, skall sannerligen n cke göra det, — och hvad åter de der godalp: nya sakerna beträffar, så är det fara värdt, att M herr Backmans fruktansvärda urskiljning och smat JK cke förneka sig framdeles. mer än hittills. so Jag har nämnt den kungliga teaterns affärer, ke T:ll hvad grad de verkligen äro delabrerade la visar sig Ögonskenligt deraf, att i närvarande lre sgonblick kassan lärer vara ända derbän park,p utt nästan hela teaterpersonslen förgälves sökt 9S: utfå sina återstående löner för sistförflutna sä-P! song, och att en och annan, SOM till och medI egt att fordra ända till tusen riksdaler, är i a bee Ke ÅR KK Är ER fe 1 ( 6 an Må -—rKL AA LL Å l I i i I f r 8 å a k SS Dm ja SS