Aftonbladet – 13 juli 1842, sida 3

vi nog kunna göra rätt för oss,, snyftade hustrun. Emilia efterfrågade huru stor summan var, och erfor med smärta att den precist uppgick till samma belopp, som hennes kalas kostat, och nu hade hon intet, intet att gifva! Majoren hemkom i detsamma och hon meddelade bonom sina bekymmer. cMin lilla besparing skola våra vänner hjelpa oss att äta upp iafton, sade han, och mera eger jag intet att disponera, Tänken er med hvad sinnesstämning hon afskedade hustrun, eller snarare, tänken er det icke, ty hennes känslor: voro, i sanning, icke afundsvärda. Jägtandet och fäktandet hade ändtligen nått sitt slut; allt var i ordning, thekopparna voro framställda, brödkorgar och sockerskålar fyllda. trött, både till kropp och själ, nedkastade Emilia sig på en stol, mon det gafs hvarken rast eller ro; bon miste kläda sig; den förtviflade handtverkarhustrun stod jemt för hennes blickar, och hon borde nu påtaga .sig den gladaste och nöjdaste min . . . Gästerna infunno sig småningom, den ena efter den andra. När jag ser en mängd menniskor så der samlade, förefalla de mig alltid såsom stränga fordringsegare, icke allenast på att vi skola fylla deras magar med alls möjliga läckerheter, utan också derpå, att vi angenämt skola sysselsätta dem. Den stackars Emilia kände detta och ryste; den sista punkten hade hon helt och hållet förgätit; buru tacksamt blickade hon icke derföre upp på sin-man, då hon fick höra några violiner, som kallade till dans! Gerna offrade hon sina sista krafter, för att föregå de andra med godt exempel; hufvud och fötter värkte, men hon försäkrade, att