Aftonbladet – 12 juli 1842, sida 2

AUuBUa SCReRlad NH UU UTCSIL, I dilllldUu very IORTIv kunna sjelfve förvalta sina kontanta inkomster. Mängden af sådana egendomsägare, kan deremot, om ett par missväxtår infalla eller tillfälliga förluster uppstå, få räit svårt, att uppfylla den åtagna åriga insättningsförbindelsen, och lära således akta sig att ingå derpå. Med ett ord: deuna del af föreningens verksamhet, ehuru laglig, välment och i öfrigt oklanderlig, synes varal utan all nytta, och hvartill det kan tjena att inskränka insättningsrätten af kontanta medel till likbet med ägande jordfastighetsvärde, lärer väl knappast någon oinvigd kunna fatta. Denna del af föreningen, nemligen de insättande jordägarne, hafva således ej betof eller fördel af inrättningen, och torde derföre kunna helt och hållet afräknas. Återstår den andra delen, eller de lånande jordägarne. Desse tycka mycket om att få lån mot 3 procent, helst som frib. N. lofvar dem, att få räntan nedsatt med 1, procent för hvarje bel procent, som aktieägarne få mera i utdelning. De betala säkert gerna 6 procent om året, för att på detta sätt på 3627 år, samt troligen förr, i fall aktiebolaget sköter sina saker väl, afbörda hela det lånade kapitalet. Men frib. N. har ju lofvat en allmän hypotheksinrättning för svenska jordägare, och 49 inskränker likväl delaktigheten i lånerätten till egendom af 45,000 Rdr Bko taxeringseller 20,000 Rådrs värderingsbelopp. Detta är föga hugnesamt för allmänheten af svenska jordegare; och det synes således bäst att helt uppriktigt kalla anstalten: en hypotheksinrättning för större jordägare. 20,000 Rär Bko egendom är i vårt land en icke liten jordegendom, då, på sätt frib. föreslagit, endast jorden, qvarnar och sågar får intagas i värdet, och ej en hel del anläggningar eller fabrikationer, som bos oss kunde utgöra icke ovigtiga delar af detsamma. Det är således de stora jordegendormsegarne, som skulle få låna i hypoteksinrättningen; och det är en sanning, att det är de, som i Sverge mest behöfva de. En mängd brister i näringslagstiftningen och beskattningsväsendet vålla, att svenska jorden ännu onaturligt, sammanhålles i större possessioner, som ändock ingalunda äro hvad man kallar sjelfständige, och hvilkas ägare, under nästan objelpliga svårigheter, måste söka arbeta sig ur skulder och betala de enorma jordbeskattningarna. De behöfve nästan alla penningar, för att betäcka sina fortgående deficit, och målet för de flestas hela sträfvande är blott att kunna för sin lifstid fördröja katastrofen. De kunna blott i få orter, och äfven der blott i få fall, med synbar fördel sälja mindre delar afsin egendom, för ät bebilla resten; ty de hindras deruti dels af egendomens beroende af arbetskontrakter, 0. s. Vv., dels af den arbetande klassens medellöshet, hvilken klass egentligen vore den, som kunde med fördel tillhandla sig lotter deraf, men som i lagarnes forraer och beskattningens tyngd har roånga svårigheter att öfvervinna, äfven om den någon gång kan våga att inlåta sig i köpesluten. Med ett ord: för en stor del af dessa större jordegendomsägare är en ny låneinrättning otvifvelaktigt välkommen. De måste önska den; de skola vara färdige att för dess begagnande ingå på de vilkor förslaget innehåller; och de skola säkert med glädje erfara, att friherren ämnat förskaffa dem större tillgångar, än ett teknadt aktickapital af 200,000 Rdr. som möjligen i verkligheten blifver blott 400,000 insatte medel, samt de temligen chimeriska insältningarna af andre store jordbrukare. Det är nemligen i föreningen behörigen insmygdt trenne principer, hvilka hvar för sig erbjuda de Jlånebehöfvande vida betydligare tillgångar än dessa, eljest så utförligt reglemente. rade delar af inrättningen; och, besynnerligt nog, innefattas dessa lifsprinciper i en enda och 4 korta momenter (se kap. 3). Under namn af aupplåning, denna alla bankers enda sanna och rättsenliga grundval, finner man nemligen i förslaget, dels sedelutgifning, den oskyldiga benämningen af dlånens utgående i inrättningens egne, tryckte och graverade obligationero, dels verklig upplåning dineller utrikes, samt ännu ett litet appendix, som i sin mån kan utvidga kassans kraft, nemligen ett kreditiv på Rikets Ständers Bank. Betraktar roan nu noga dessa utvägar, synas de ej illa beräknade i aktieågarnes intresse, och, obestämde, som de äro i sina detaljer, kunna de i vårt land leda tillresultater, hvilka snart torde påskynda aktieräntans hel-procents-ökning, under det möjligen låneräntan äfven kunde Jindras; ty — få obligationerna utfirdas på t. ex. 400 eller, hvarföre icke, 30 Rdr, med 3 procents ränta, komma de säkert att kunna utgifvas till millioner; och får inrättnigen stadga och kredit, kunna nog utländska kapitaler erhållas på sådana vilkor, att vår vanliga räntefot väl betäcker kostnaderna, Skulle nu dertill, under åbe-! ropande af ett så stort intresse, som jordbrukets, Rikets tänder bevilja några millioner kreditiv tll aktiebolaget — och hvarföre skulle de ej det lika gerna, som de redan gjort det för Jernkontoret? — så funnes redan en god grund, och omöjligt vore det ej, att ägarne af ett tekpadt aktiekopital å 200,000 Rir, mot en obetydlig insats af 400,000 Rdr, inom ett eller par år disponerade följande medel, nembgen: j Genom en lit ifrån kassan afhållen oObliga-; mRNA p-N -E K