Aftonbladet – 9 juli 1842, sida 3

Ifunnits död i sin säng. HLikets beskaffenhet väckte djupt medlidande. Amnnu för kort tid sedan så blomstrande, så fet och frodig, var han nu blott en skugga af sig sjelf; han var utomordentligt mager, bara skinn och ben. Men skulle tro, att en flock hungriga roffoglar mättat sig på hans döda qvarlefvor. Hans ansigte hade bibehållit en stark pregel af oro och missnöje, Ibans panna var öfverallt fårad med rynker, ögonbrynen sammandragna, som om den gamle herrn ännu i sitt sista ögonblick med en dugtig ed — att svärja var i hans friska dagar alltjemnt bans tidsfördrif — hade förbannat sina båda läkare, doktor John Russell och doktor Robert Peel. Närande läkare bivistade besigtningen. Sedan jurymännen undersökt likets tillstånd, återvände de till sin sessionssal, der följande förhandlingar nu började. SEHerr John Russell, doktor i med cinen, blef framkallad såsom första vittne. Han berättade, att han i några år haft den aflidne i kur, och att denne befunnit sig temligen väl, oaktadt det öfverflöd af vätskor, som fanns hos honom. Omkring år 4840 blef nämnde John Bull angripen af en farlig, hetsig feber, som läkarne kalla reformfeber; men han (John Russell) hade skaffat patienten helsan åter, medelst stillande och blodrenande medel. Då nämnde John Bull alltsedan den tiden led af ett ofta återkommande illamående, så hade Russell hållit den sjuke till sträng diet, och aflägsnat allt, som kunde verka på hans retliga nerfsystem. Patienten befann sig väl häraf, i synnerhet gjorde en hafresoppa trenne gånger i veckan serdeles god verkan. Coronern ): Har ni, doktor Russell, någonsin sjelf ätit dylik hafresoppa? Doktorn vänder bort ansigtet, under tecken af vämjelse, och svarar: Nej, Gudskelof, aldrig! Sanningen att säga, så är det vissa konstitutioner, i synnerhet min, som denna soppa icke bekommer väl; men de, som tycka om henne, förtära den med begärlighet. — Till antalen af dessa hörde den aflidne. Hafresoppan var välgörande för honom, och jag tviflar icke på, att min kur skulle hafva återställt honom till blomstrande helsa, så framt han icke, i ett af dessa ofta återkommande ögonblick, då han regerades af besynnerliga infall, fallit på den ideen, att låta kalla doktor Peel till sin läkare, i stället för mig. Under den nye läkarens hand aftog John Bull hastigt. Den lärde doktorn tillade ytterligare, med synnerlig rörelse, att han alltid sagt, att doktor Peels metod ofelbart skull störta den stackars Jokn Bull i grafven, då hittills alla sjuka, som anlitat doktor Peel, strukit med. Det andra vittnet var Robert Peel, doktor i medicinen och minister. Denne lärde läkare är en medelålders man, berömd för sin duglighet och sina kunskaper; dock ser man i hans ansigte någonting olycksbådande. Han inträdde i salen med en mine, full af värdighet, och svarade på de till honom ställda frågor i en ton, som röjde stor sjelfförtröstan. Han yttrade, att ban, på serskild anmodan, begifvit sig till John Bull, och funnit honom lidande af en komplex af sjukdomar, som, efter hans åsigt, härrörde af doktor Russells föga rationella kur. Doktor John Russell, med mycken värma: Det är osanning. Doktor Robert Peel, med en professors mine: Det är sanning. Doktor John Russell: John Bull befann sig serdeles väl, då jag tog honom i kur. Doktor Robert Peel: Ja, det såg så ut, men han hade då allaredan fröet i sig till den sjukdom, hvaraf han dog. Doktor John Russell, allt häftigare, Fröet, Fröet! Jag skulle hafva förqväft det, och ni bar just bragt det till utveckling. Doktor Peel började blifva häftig och tappa sin professorliga värdighet; åhörarne gladde sig radan åt en Järd boxning emellan de båda doktorerne, då Coronern blandade sig i striden: Doktor Peel — sade han — var så god och beskrif för oss de sjukdomssymptomer; :som ni förmärkt hos den aflidne John Bull. Doktor Peel (med stor förlägenhet): Symptomerne, sjukdomssymptomerne, säger ni? Symptomerne betekna vi i vårt lärda språk sålunda: Hic, hec, hoc, genetivo hujus, dativo huic, gquod erat demonstrandum, in secula seculorum, etc. En röst bland åhörarne: Ganska bra, just så förhåller det sig! Aldrig har en sjukdom! blifvit beskrifven med större klarhet. Coronern: Hvem är det, som talar? En juryman: En gammal gumma, madam Bjelpkälla, en varm beundrarinna af doktor Peel. Coronern, med en embetsmine: Vräk kärringen på dörren! Hur Jänge, doktor Peel, var John Bull sjuk? Doktor Peel: Omkring 6 månader. 1 början föreskref jag ett mjöl-omslag af flere spanmiålssorter, i läran om statsläkemedlen kalladt spanmåls-bill; men då det nervösa tillståndet fortfor, beslöt jag att anordna ett motsatt retmedel, för att afleda det onda, och föreskref ett annat ) Så kallas i England den embetsman, inför hvilken likbesigtningar bållas.