Aftonbladet – 8 juli 1842, sida 2

farenhet och kunskap i de ecclesiastiska ämnena och följaktligen tillhöra enahanda kategori, som den, hvaröfver ins. fällt sin förkastelsedom, så skulle sedan intet dröjsmål från vår sida ega rum, att lemra biet det besked,som det begärt, om de tre stora frågorna: 4:o Hvilka bland de ecelesiastiska sysslorna i vårt land borde, såsom hörande till prelatur, afskaffas? 2:o Huru ecclesiastikstaten i stället skulle styras? och 3:o Hvad som menas med den prelatensiska christerdomen, hvilken borde afskaffas. Från biets insändare har på hela den tiden intet svar afhörts i saken. Det är skada. Ty hade han haft mod att yttra sig på samma sätt öfver de andra odokumenterade konsistoriales, som öfver de nungar, så hade vi deraf fått anledning att berömma honom för en konseqvens, som nu beklagligen får letas efter. ————t— — Det såta tidningsparet Minerva och Svenska Biet synas lida något af hvad man kallar klena omständigheter,, och sträfva med svårighet att uppehålla den öfverenskomna arbetsfördelningen, enligt hvilken Biet har sig uppdraget att surra kring Aftonbladet medan Minerva hänger Allehanda i hälarne. Biet återgår väl emellanåt till sin röle, att endast lefva på Aftonbladet; men i stället för den diplomatiska finheten, genom hvilken hatet till allt hvad fri press heter, skulle maskeras, glömmer det sig nu, och far i en verklig Ollenötboms-förtviflan, åstad emot D. A. (hvilket egentligen ej skulie höra Biet till att surra omkring), låtande hela verlden se den plan, efter hvilken man i kupan arbetar. Sålunda har det i dag, för hundrade gången predikande om Aftonbladets skräckväld:, på det tydligaste röjt, att det för utbredande af lögnen härom påräknar de öfriga fria tidningarnes medverkan, samt är öfvertygadt att Dagligt Allehanda skall bringas att vackla, då Biet, med den ilska, som afsigten öppet tillkännagifver, hafsar åstad med en taktik, som misslyckats för sjelfva den finurliga Minerva. Det låter nemligen belt tydligt förstå, att Allehanda nödvändigt måste göra gemensam sak med kamarillabladen mot Aftonbladet, och följer dervid nu, som ofta tillförene, Frejas föredöme, hvilket just är att bjuda på, samt söker att binda D. Allehanda vid denna plan genom att citera Allehandas fordna yttranden om Aftonbladet. Hvad kan det vingade p,yrfäet, vänta af ett så dumdristigt anfall? Har icke publiken tusen och åter tusen gånger fått se och beskåda denna utnötta taktik mot oppositionspressen, och känner icke hela verlden densamma på sina fem fingrar? Den består blott af två föreskrifter: Aro oppositionstidningarne i något mål oense, så framdrag detta till bevis på att deras sak är sjuk; ty hur kunna två personer eller flera i något enskildt vara af olika tankar, om de äro ense i hufvudsaken? Vid sådant förevettande må den ene utskällas för ultra-aristokrat, den andre för ultra-demokrat eller anarkist, allt efter omständigheterne. Aro åter oppositionstidningarne i ett mål ense, så framdrag detta som ett bevis på, att de koaliserat sig, Hvilket är ett rent förräderi, och kalla den ene en svans, åt den andre; ty hur är det rimligt, att två kunna tänka lika i en sak, om den ene ej är den andres ,svans, eller dräng o. s. v.? Detta allt är ju oändligen klokt och förträffligt? OO —tiRRR