Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 3

visat, att ehuiu man beständigt föregifvit at iIdet varit absolutismens huivudproblem att sam -Imausmälla de serskilda stinden, anses det likvä -Jännu — redan dex absoluta styrelsen snart ho: -Joss firar sitt tvåhundrairiga jubileum — mnistar för ett halft underverk, vi vilja icke säga at Jen ofrälse bir statsminister, men att han en Iblifrer — amtman; och icks destomindre lärei l väl ingen förrulftig menniska neka, att de ofrälse Ihär i landet qvabficera sig — hvad kunskoape: och embetsmannadugbighet angår — lika så va Tull de högsta embeten, t. ex. amtmans-platserna som sdeln. Men om härkomsten icke ir der Jöfvervägande rekommendationen för dylika utsämningar, hvad är det aå som ger utslaget! lUngefär på samma sätt förhåller det sig med embetens tillsättande i det absolu:a Preussen, Osterrike och Ryssland; åtminstone berättas det så, och man träffar dessutom aldrig en hög rysk, österrikisk eller preussisk embetsman utan eu at de välklingande adelisa prefixerna: grefven friherre eller von,. När Bang säger att Ryssiands, Preussens och Österrikes statsmän ådsgaögga lika mycken insigt som Englands, och större än Frankrikes, är detta ett så jösligt oct obevist påstående, att vi gerna kunna låta de: förfalla alldeles ovidrördt. Imedlertid vilja wi fästa uppmärksamheten på, alt det ingalunda är rätta utgångspunkten för närvarande frågas besvarande, att jemföra serskilda staters högsta embetsmän med hvarsndra, utan att det egentigen gäller att utreda, hvar den emmenta skickligheten förmår bäst göra sig erkärd, och det lärer väl ej mer bestridas att sådant säkrast sker der, hvarest man i högsta instansen endast fråsar efter dugiigheten, men icke efter härkomst, stånd, slägtiörbindelser, 0. 3. v. ,Ministrarnes ansvarighet har man ansett som ett medel att befordra en god regering och ett värn för folkets frihet. 1 synnerhet har man derigenom trott sig kunna aflägsna den inflytelse och makt, som ett egennyttigt och sjelfrådigt hofparti är så benäget att tillvälla sig Denna frukt af ministrarnes ansvarighet misskänner Professor Bang väl icke helt och hållet; men han tillägger den icke något synnerligt värde, emedan det, efter hans tanka, dels måste bgga i hvarje monarks eget intresse, dels är en oundgärglig följd af de mnationeila Organernas uppmärksamhet, att ett hofparti icke vinner något förderfligt inflytande. Visserligen är icke vår tid så gynsam för hofkamarillorna och hofkabaierna som forstiden tyvärr varit. Det går icke längre an att brutalisera makten, och således befria sig från allt slags kontroll, saken måste tvärtom angripas med en viss finhet; diplomatiens konstgrepp måste användas i förhållandet mellan de styrande och styrda, när de förra vilja afskära de sednares frihet, med så mycken varsamhet, alt icke nya skott inom kort tid skjuta fram i de afskurnas ställe eller ännu frodigare vid deras sida — ty folkviljan tål aldrig i längden maktens godtyckliga förmynderskap. Imedlertid är hvarje råare utbrott af makten ännu icke omöjliggjordt, så länge dåliga eller förblindade regenters tillvare!lse icke kan sägas vara ställd utom naturens ordning. Mot sådana kunde minister-ansvarigheten visserligen vara folktt till tröst i framtiden. Men mot dessa maktens skärmytslipgar mot folkens rättigheter och dessa diplomatikens ingrepp i folkens frihet, vore icke ministeransvarigheten folkens ädlaste och lagligaste skyddsvärn? I den Norska konstitutioren är nämnda ansvarighet mindre väl ordnad, ja, konungen kan utfärda grundlagsvidriga föreskrifter, utan att någon minister bär ansvaret derföre. Imedlertid lärer väl ingen vara i stånd att uppsöka någon Norrman, som är benägen att afstå från ett enda gran af denna ofullkomliga ministeransvarighet. Månne Holsteinarne och Schleswigarne — för att tala om vårt eget land — nu i nära fyra år skulle till en del varit beröfvade tvänne af statsborgrarnes vigtigaste rättigheter: Asseciationsoch petitionsrätten, om de år 4838 haft ansvarige ministrar? Och mårne minoritets-reskriptet, som hotar med att beröfva de rådgifvande Ständerna en stor eller kanske största delen af deras synliga pytta, skulle utfärdats, om våre ministrar hade varit ansvarige? Eller hvad hade väl den Wiborgska Ständerförsamlingen sagt när detta reskript förkunnades henne, om hon haft för sig nsvarige ministrar ? Rec. vidrör nu ett par af de punkter, som utgöra hufvudiföremålen för Bangs skrift. Bland lessa är i synnerhet erbållandet af en kraftfull egering, det hvarvid Bang fäster mesta afseenlet och hvilket mil han tror ej kan vinnas i n konstitutionell stat. Rec. visar, att ministrares ansvarighet är just den fjeder, som gilver egeringens mera underordnade organer en fri-— HH OM a dit ut till honom, ty hos mannen är hurnne nlatoe It mad klnna hit med halsam 04