Aftonbladet – 7 juli 1842, sida 2

pergamenter och urkunder, ifall man skulle nödgas gripa till flykten. Framför ett af skåpen blef herr Withusen stående, fattande den der sökande stadsdomaren, Roder Gerke, häftigt i armen och sade med dof röst: Mitt testamentel — Den tilltalade vände sig missnöjd om, men då han varseblef hvem det var, som talade, sade han med mera respekt: Hvem frågar nu efter testamenten, värdaste herr kollega? — Om vi få behålla våra halsar, så kunna vi ju göra så många testamenten, vi behaga. Men kassan och stadsprivilegierna, dem måste vi berga undan fiendens rofgiriga klor. Skicka bara hit en dugtig rustvagn, ty här skola vi nu rusta och hushålla efter samvete, till den arma stadens bästa.n Mitt testamente!, dundrade ännu en gång den gamle Withusens djupa basröst, och stadsdomaren förskräcktes så väl för häftigheten af detta utrop, som för tonen, hvarmed det uttalades. Efter en flyktig och förvånad blick på rådsherrns brunröda ansigte, drog han upp lådan och sade med änslig min: Der ligga papperen ad morfem, hvilken nu torde vara oss ganska nära. Sök sjelf, värdaste brorl . Herr Withusen rörde häftigt om i de många paketerna, och då han igenkände ett med sitt sigill på, ryckte han det krampaktigt åt sig, skred fram till kaminen, hvarest en tjenare höll på at blåsa på den flämtande elden, slungade det stora brefvet in i lågorna och drog ett djupt andetag, då det var uppbrändt till aska. Liksom hade han blifvit befriad från en tyngd, från on boja, rätade ban på sig, kände med handen oå hufvud och bjerta och gick, lika så fåordig