Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 2

lät hertigen då antända detta rysliga bål. Den trolösa vinden, som blåste från Hannovers sida, fliktade brådskande och. tjenstfärdigt på elden och snart hvirflade flammorna rundt omkring tornet, ända upp till skottgluggarne, slickade förstörande och härjande, på den väl förvarade porten, dref sina tjocka och qväfvande rökmoln in genom öÖöppningarne, gjorde hvarje försök till flykt omöjligt och invigde sju hederliga, oskyldiga menniskör till den grymmaste död. I bör jan såg man dem alla på tinnarne, belysta a det förfärliga eldskenet, hvilket spred sig omkring dem, likt en gloria. De besvarade mer skarpa skott de barbariska soldaternas djefvulsk: jubel; men då flammor och rök togo öfverbandena, då hörde man deras fromma dödspsalm ijuda genom de hväsande, smattrande, sprakande lågorna, tills den ena stämman förstummades efter den andra och det blef tyst — rysligt tyst såsom menniskan föreställer sig att det skal vara på den ändlösa evighetens fält, hvarest ex stämma allena kallar de uppvaknande till doms Liksom, i den svarta kammaren, inqvisitio nens fasansfulla förhörkammare, den olyckligt fången qvarhålles på en bänk Och tvingas at åskåda pinoredskapen, hvilka framtagas af bödels inekten, så hade ock Segebart Alves qvarhållit på sin plats under trädet, uten att förmå undfly det förfärliga skådespelet, med hvars åskådandt han miste hålla ut, ända till slutet. Krossac till själ och sinne, förlamad i alla lemmar, be mannade han sig ändtligen, och fruktan för ege; säkerhet fick öfverhandea hos honom. Lik er drucken raglade han fram ur sitt gömställe och kröp, mer än han gick, fram till den räddande Leinebron. Han uppnådde den Och drog djup! efter andan; men då hörde han lyckligtvis, in nan han gick öfver dev, hästar fnysa och karla tala. Det var en af hertigens Tyitireposter uppställd af den kunnige fältherren för att be täcka flanken... Nu kröp den ensamme, upp