Aftonbladet – 6 juli 1842, sida 2

Om också Curt Borgentrich kunde berömmas för att vara stadens egentlige räddare, i det han, just i det afgörande ögonblicket förhindrat portarnes öppnande, så var han dock icke den ende, genom hvilken den förskräckande underrättelsen kom in i staden; ty innan ban ännu, straxt efter sin Jyckliga ankomst till tornet vid Twengergatan, derifrån spridde ryktet med skyndsam hast, hade det redan spridt sig i den vestra delen af Hannover och störde der invånarnes lugn och deras vanliga tillrustningar till dagens arbeten. Segebart Alves, slagtaren, hade, sedan Georg Withusen gick ifrån honom, qvardröjt en liten stund i klyftan vid Eilenrider skogsbäck. Man kan föreställa sig hur han blef till mods, hur hans lemmar skölfde, huru, trots den kalla vinternatten, sveltdropparna föllo från hans panna, då han nödgades hli en overksam iskådare af tornets brand, och det blef honom begripligt hvad eldarne och Braunschweigrarnes jubeirop betydde. Bogislaus af Pommern hade låtit kringbygga hela tornet med huggen ved. Så långt upp arbetarne kunde räcka, blef den gamla stenrotundan omgifven af en yttre trämur och beckkransar samt blåntottar, doppade i olja, hvilka ;refunnos i mängd, enligt den tidens grymma sitt alt föra krig, måste instickas genom alla springor och mellanrum. Med djefvulsk glädje