Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 3

bar tillhört en spökfamilj, så skall ni också inte få någon del i bytet, utan jag vill ensam taga hvad han har på sig. Jag skall minsann nog handskas. med liket, jag. Ryttarne famlade sig fram till sina hästar och redo bort i den svarta natten. En god stund hade nu förgått; då vaknade Georg Withusen ur sin dödsdvala. Till hälften låg han i det kalla vattnet och en skakande frossa fattade honom liksom med. ett liks hinder: han kände sig ytterst matt, och vild smärta ryckte genom hufvud och bröst. Våldssmt kämpade dock själen för att återfå sin besinning, och det lyckades. Hans blod rann ner öfver ansigtet, och när han kände efter, fann han ett stort sår från pannan ända ned på kinden. Med stela och darrande händer lossade han fältbindeln och band den om det särade hufvudet. Mjuk mo:sa ryckte han upp från kanten af diket och stoppade den hårdt på bröstet, der han kände det gjorde ondt. Denna fuktiga förbindning svalkade och lindrade detsvidande bröstet, och snart kände han sig stark nog för att krypa upp på andra kantenaf diket. Han vände sitt öga till vakttornet, hvaråt den här temligen raka skogsvägen förlänade en fri utsigt, och hans hir reste sig vid den fasansfulia anblick, som här mötte hans syn, En afgrungsslöd omga! det gråa tornet, så att det liknade en gråhårig gubbe; hvilken af ingvisitionen offras till varsagel för alla kättare. Så stod den gamla byggnaden, tydlig och synbar mellan de oerhörda eldkolonner, som omgåfvo den på alla sidor, och som redan sträckte sina breda, glupska glödtungor upp till dess öfversta tinnar. Nu uppsteg en tjock rökpelare