Aftonbladet – 5 juli 1842, sida 3

Det otvifvelaktiga är, att när man nu strängt och ordentligt kommer att hålla på en form, som är af beskaffenhet att icke en gång bero på en sökande att kunna med säkerhet iakttaga, så blir det visserligen likväl icke vir sak, ait säga det man då gör olagligt (ty man följer ju likväl en gällande stadga). Men i fall man sedermera (likasom så många gånger förut) kommer att för andra personers räkning förbigå samma eller dylika former, de der då intet hinder lägga i vägen för ansökning, så har publiciteten nu på förhand fått sig ett nytt antecedens: ett icke opassande, om ock denna gång blott litet faktum, till utgångspunkt för nyttiga betraktelser öfver tjensters bortgifvande, och hvilken skillnad man gör emellan personer, som yttrat sig fritt och med öf verivgelse i åtskilliga prince pfrågor, och dem, som gjort intet sådant. Om denna Biets midsommars-hoax må nu hvar och en tänka och yttra hvad han behagar. — Det långre fram stundande bär mycket i sitt sköte, som är tokroligt nog. Vi yttra emellertid intet vidare bärom.