Aftonbladet – 4 juli 1842, sida 2

lät leda sig bakom en ek och förbinda ett sir, som han fått i armen. Usla borgarpack! ropade hertigen, sporrande sin fnysande mecklenburgska ridhäst och ridande med öfverdådig käckhet midt upp på vägen till vakttornet, ehuru alla fotknektar redan hade lemnat den farliga platsen, gömt sig bakom träden och derifrån gagnlöst afsköto sina pilar mot tornet. i Viljen j ännu en gång gripa till det fadermördande försvaret mot eder egen landsfader och såmedelst öka den gamla skulden med en ny, eder sjelfva till dubbelt förderf? ropade den allt mera vredgade hertigen. Jag undrar just, fortfor han, phvad det der råttnästet skall kunna uträtta emot en skara björnar? Öppnen portarna oförtöfvadt. Nedläggen knäböjande edra vapen inför hofvarne af min bäst, så vill jag låta nåd gå för rätt och söka glömma ert oförvägna företag, emedan det är alltför dårhusmessigt. Meo antagen j icke fredsbudet innan jag har talat ut, så vill jag, så sannt min stamfader hette Leu. låta korsfästa somliga af eder och fyrdela deandra, och edra skälfvande lemmar skola innan morgondagen bli rof för de hungriga korparne, som kraxa der kring tornet och nu ila framåt staden för att förkunna den vredgade landshberrens ankomst., Bra predikadt, hertig Henriks, ropade den gamle Dävels ihåliga stämma ned från tornet. Känner ni fabeln om fotspåren, hvilka alla gingo in i lejonets håla, men intet enda ut igen? Rid ni bort till stadshuset och stryk ut ert namn och klipp bort ert sigill från fradsplakatet; sedan vilja vi åter anse eder för en ärlig och pålitlig krigsman; men för närvarande må ni akta ert furstliga hufvud för borgarpacket. Och hertigen kände tre pilar På en gång träffa hans harnesk, ehuru de studsade oskadliga tillbaka derifrån, och från det höga torntaket nedslungades en gammal kattho, ur hvil