— Zee —eeNENAr2D—Fden erhållna pardonen, i närvaro af den fiendtliga hären och vid deras vilda hånskratt, låta sätta snaran om min ärliga hals. Man känner hertigen och vet hur han plägar hålla sina löften.x Gud hjelper oss kanhindans, suckade Georg ur djupet af sitt bröst. Kanske sänder Han hit våra bröder när morgonen gryr. — Korporalen skakade på hufvudet. Hit? geoom skog och klyftor?) sade han. Gud bevare dem från det dåraktiga infallet, hvarigenom det kunde gå dem såsom de hetlefrade männen vid Goslar! Må de akta sina vallar! vi för vår de ha intet annat att tänka på än en hederlig sol. datdöd. Nu gick gubben att hemta pilar ur en kista men Withusen tryckte armborstet hårdt mo sitt våldsamt klappande hjerta. Min Susannah hviskade han, min lilla kära, söta gosse! Mått fadren i himlen vaka öfver eder och sända edei en beskyddare, om er bäste vän icke hemkom mer! Dervid fattades han af en sällsamt fiendt lig känsla; han tryckte armborstet mot skuldr: och kind och afsköt det midt ibland en ryttarhop framför hvilken en högväxt riddare i pelsbrä mad mantel och med en skinande gulddrake p sin hjelm, bögt svärjande, förde kommando. Pi len trängde in i armvecket på den träffade; de blänkande svärdet föll ur den hotande handen och förstummad ryckte riddaren sin häst bak länges in i trängseln. Imedlertid var det icke mindre lifligt strax utanför tornet. Hertig Henrik sjelf kom me sin lifryttartrupp och bannades förfärligt på der som hade misslyckats att storma tornet, ehuri de flesta af dem redan lågo i sanden, blödand för deras tjensteifver. Vreden dref blodet up i ansigtet på honom, så att det lyste genom de svarta hjelmgallret, som månen genom ett sön drigt moln, då han såg pilarne nedrycka de ene efter den andre af hans män, och då ti och med hans svåger, Bogislaus af Pommer!