Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 3

nya påhitt uppretade Hildesheimarne till den grad, att de till och med vågade gripa till vapen mot deras verldsliga och andliga öfverherre, skydde lika litet benämningen af rebeller som krokstafsbärarens bannstråle, och i öppet fälttåg, likasom på sin stads murar, tappert försvarade sin rätt, och så länge höllo ut med kriget, tills den tyske kejsaren genom förlikning bilade tvisten, dock likväl mer till sin egen än till deras länsherres förde! Hertig Wilhelm hade, med sina båda söner, Henrik och Erik, hvilka han, vid framskridande ålder och tilltagande sjukligbet, ofta tillät att deltaga i regeringsärenderne och mellan hvilka -han redan under sin lifstid fördelade sina länder, varit med vid belägringen af Hildesheim och manligt fäktat för hertigens sak. Flera af de kringliggande städerna hade dock sändt systerstaden undsättning och ibland dem hade isynnerhet Hannover utmärkt sig genom uppoffringar och ihärdighet. Naturligtvis ådreg detta uppförande dess innevånare hertig Wilhelms, så väl som dess söners, onåd, och den. tappre, beslutsamme, ingen förolämpning förslömmande Prins Henrik beslöt år 1486 att bestraffa en sådan exempellös olydnad. Med en betydande krigsmakt lägrade han sig utanför Hannovers murar, och hans tuaga kanoner och fåltslangor hotade borgrarnes fredliga boningar. Men dessa besynnerliga, krigiska borgare läto dock icke skrämma sig. Klokt qvarblefvo de inom sma säkra vallar och portar, afvärjde tappert stormen och aktade ieke de tunga stenkutor som nedföllo på deras gator, krossade klosterkyrkans torn och nedstörtade det öfver Leinegatan, och af hvilka kulor ännu en, utsökt af många hundrade, fiznes inmurad i stenväggen östra sidan af Markt-kyrkan, till åminnelse af denna fasansfulla tid, då sjelfva helgedomarne och stadens första altare hotades med förstörelse, Prins Henrik kunde icke eröfra staden, utan miste, efter flera fruktlösa belögringar, aftåga