Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 3

och fader. Oito hade utfört detta, icke aktande att historien derföre i evärdliga tider brännmärker honom såsom grym och anklagar honom för ett våldsamt missbruk af sin makt. Delta lysande exempel var det nu som Henrik af Braunsebweig ämnade följa. Men om han ock i en ensam stund af missnöje och elakt lynne fattat det stora beslutet, att öfverfalia Hannover, så är det verkligen säkert att den djerfve, tappre och oförskräckte krigsfursten utförde det oförtöfvadt och satte det i verket lika hastigt som hemligt. För iagen af sina hofberrar eller generaler yppade han ett ord derom; endast hans svåger, Bogislaus af Pommern, hvilken redan förra gången legat med honom utanför Hannover och som i sträfhet och stränghet, så väl som i kärlek till krigets blodiga tidsfördrif, harmonierade med hertig Henrik, som om de bida varit köttsliga bröder, endast desne fick veta af ändamålet med tillrustningarna och truppernas sammandragande, hvila, sedan de vuxit till ett antal af tretusen man fotfolk och åttahundra ryttare, genast måste bryta upp och tåga till den af hertigen haiade staden Hannover. Vid middagstiden den tjugutredje November gjorde de halt i de byar, som lydde under biskopen, och stärkte sig der genom mat och sömn till det våldsamma företaget, att innan aftonen mel svärdet i handen fisndtligt intränga inom Hannovers område. 73 (Forts. följer.) — SAMTAL EMELLAN EN BESÖKANDE OCH EN BETJENT I ETT FÖRNÄMT HUS. Dean besökande: Är herrn homma? — Betjenten (förlägen): Ja, min berre, men ... — Den besökande: Jaså, han är sysselsatt! — Betjenten: Nej, min horre; men .., — Den besökando: Han tar således ej emot! — janten: jo, mia herre ... men, serni, saken är att min husbonde är på väg att dö. — Don besikande: Oh! min Gud! — Betjoaten: Ja, han creger just nu sista andedraget.