Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 3

med oförrätiadt ärende, och när han, straxt derpå, återkom med sin furstliga fader och då nödgades underteckna de förlikningspunkter, hvilka staden Hannovers magistrat uppsatt, förb!ef han i själ och bjerta dess fiende och sökte länge ter ett tillfälle att visa den, det han aldrig slömde någon förolämpning och att olydnaden och trolösbeten nog skulle få sitt straff, ehuru let drog ut på tiden. Men detta tillfälle ville cke erbjuda sig. Försiktigt undveko Hannoveranarne hvarje anledning till nya klagomål, skickade sina bjelptrupper till de Braunschweigska fejderna, mena voro för öfrigt på sin vakt och äto aldrig narra sig af Henriks skenbara nåd. De bevakade sin stad såsom goda söner bevaka en åldrig moder och utöfvade sina frioch rättigheter strängt, men utan allt öfvermod. För den hämndlystne prinsens vrede blef dock denna väntningstid alltför lång. Hans sjukliga ar blef med hvarje dag allt mera overksam och lemnade der manliga sonen allt mera spelrum. Friden fängslade alla vapen och förökade obehaget af den i krig uppvuxne Henriks overksamhet. Den mildare och rättvisare prins Erik. ill hvars lott staden Hannover hörde, Var rest utrikes och genomtågade det förlofvade lande! samt det blomstrande Italien. Nu syntes ändtigen tidpunkten gynnande för hämnd, och Henriks elaka lynne dref hans djerfhet ända till det vöfverlagda beslutet att just nu, oförmodadt och oåtvarnadt, öfverfalia den hatade staden, eröfra den och straffa den på samma sätt som hans stamfader Otto den Stränge år 49297 hade gjort, i det han genom afrättandet af trettioåtta hederiga ochaktningsvärda män, utvalda bland patricierna och det högre borgerskapet, och hvilkas samtliga namn äro förvarade i en gammal krönika, lika så grymt som eftertryckligt försto att straffa öfvermodet hos de stadsboer, hvilk med så mycken ifver försvarade sina frioch rättigheter emot den af Gud tillsatte landets herre