Aftonbladet – 2 juli 1842, sida 2

derna, då Wilhelm fördref den upproriske Sunders son från Hemelskenburg. Då han återkom och bade vecklat sig tätt in i sin tjocka kapprock, för att skydda sig mot den kalla aftonvinden, studsade han, då han kom nära tornet, ty med förundran såg han borgaren Wiihusen stå der, nära den hvälfda porten. Hans bardisan var lutad mot muren, bvilket bevisade alt vaktmannen ännu icke varit inne, för att dela arbetet eller njuta hvilan. Med korslagda armar stod den resliga gestalten stödd mot det mosslupna tornet, men hans bufvud hängde bedröfligt ned på bröstet, de stora, svarta ögonen stirrade dystert åt den trakt, der Hannover låg, och hvarifrån solen, genom en ppning i den eljest så täta skogen, i sin nedgång kastade blodröda strålar, hvilka gåfvo en eldfärg åt alla de föremål, på hvilka de föllo. ,Vid den kelige Nicolau:! ni är i dag en unlerlig passagerare, Georg Withusen, ropade den samle borgarkorgoralen med ett spefullt leende vå sitt ärriga ansigte. Om en vild fremmande kulle få se er stå så der i den kyliga aftonlufen, styf som en gränspåle, så skulle han kunna FO att ni fålt slag, eller att ni vore en väderspåman eiler en andebesvärjare. Står ni inte ler och stirrar på aftonsolen, som om ni såge sastar rida på dess strålar. Himmelen är hiskigt röd och vi få en dugtig frost innan morgonlagen. Kom derföre ia till den fladdrande eldorasan och till ölkannan. Ni hade bordt låta ol att gå hem till er fars hus, ty der har ni ter bemtat er ena dosis galla. Jag mirkte det froxt då pi kom ut genom porten och förenade vr med oss. Upp med hufvudet och ut med sröstet! Ena verklig maa litar bäst på sig sjelf lens. Penningen är merendels en djefvutsgåtva, om för mera ondt än godt i huset och niär en A redbar karl, en sådan verklig karlakarl, ait 1 gerna kan undvara de der struntpengarre.n