Aftonbladet – 1 juli 1842, sida 2

hälften af en provincialeller bataljonsläkarelön, som en dyhk tjensteman får behålla i häncelse af oförmåga att bestrida tjensten, icke kan befria från nöd och elände; skuile han åter endast genom praktik förtjena sitt uppehälle, så är han på det högsta exponerad, om han endast för längre eller kortare tid genom sjukdom blefve hindrad från att vara i verksamhet; ty under tiden hade hans praktik måst bestridas af någon annan, hvilken möjligen kunde finna s:g föranlåten att behålla hvad han en gång fått i händerna. Under sådana förhållanden vore det af stor vigt att ega något bestämdt att påräkna, hvarigenom åtminstone de mest nödvändiga behofven kunde fyllas. Afven om en läkare kan anse sig, antingen genom ärfd eller förvärfvad förmögenhet, tryggad för framtida fattigdom, vore det för honom af vigt, att vid en bestämd upphunnen ålder bafva en bestämd summa att årligen påräkna, hvarigenom han kunde komma i tillfälle att lefva ett lugnare lif, än händelsen varit under de yngre åren. Detta är så mycket mer af behofvet påkalladt, som i Läkare-corpsen icke nu mera finnes en enda tjenst, af hvilken innehafvaren är bergad, utan är han nödsakad, ehuru af ålder och sjuklighet försvagad, att tillbringa ett lif, som icke lemnar honom hvila hvarken natt eller dag. Ehuru knappa än minga läkares inkomster må vara, skulie jag dock tro det vara för något hvar möjligt att för hvarje qvartal afsätta 25 Rdr Bko, eller för året 400 Rar Bio; och om härmed fortsattes under 45 år, skulle på detta sätt, genom att lägga ränta till ränta, ett icke obetydligt kapitsl uppkomma. Tager man pu iberäkning, att många dö inom den för pensions erhållande bestämda tider, samt att det någon gång kunde hända, att läkare, som icke hafva några närmare slägtingar, kunde till denna inrättning göra dispositioner, blefve det för Svenska läkare en möjlighet, att, utan oro för egen, hustru och barns utkomst, kunna raotse framtiden. Denna inrättning borde, i händelse af en läkares död, understödja hans hustru och barn efter de tillgångar, som kunde förefinnas; och skulle de häraf troligen kunna påräkna större bidrag, än om de voro berättigade till pension i allmänna enakeoch pupillkassan. Mingen torde anse det lämpligare att assurera sitt lif, hvarvid dock bör ibågkommas: 4:0o att fördelen deraf aldrig tillkommer en sjelf;:2:o att insättningar måste göras årligen till hvilken ålder som helst, äfven om man af ålderdom och sjuklighet är urståndsatt att förtjena uppehälle åt sig och de sina, samt 3:0 att icke alla kunna komma deraf i åtnjutande, i anseende till de fordringar dylika kompagnier hafva på en persons helsotillstånd. Detta förslag väckte då icke den uppmärksamhet, att jag ansåg mig böra vidtaga några ytterligare åtgärder; mena som jag sedermera blifvit uppmanad af flere, såväl af hufvudstadens som af landsorternas läkare, att föredraga detsamma, då under instundande möte de fleste läkare komma tillsammans; får jag bhärmedelst uppmana alla dem, hvilka intressera sig för förslaget, att sådant hos mig tillkännagifva, antingen före eller under mötet. Vid en allmän sammankomst kommer ämnet vidare under öfverläggning, då några läkare böra utväljas att uppgöra reglemente samt för öfrigt vidtaga nödiga åtgärder. Några anse den insättnings-summa jag föreslagit vara för hög, hvarför jag kommer att föreslå 3:ne klasser af pensioner: med insats af 400 Rdr Bko, 50 Rdr Bko och 25 Rdr Bko om året; likväl på det sätt, att den, hvilken är berättigad till en lägre pension, kan efter behag genom förökad insättning uppflyttas till en högre. Det är sålunda nödvändigt att de, hvilka skriftligen anmäla sig, tillkännagifva uti hvilken klass de önska antecknas. Stockholm d. 30 Juni 4848. Ax. Gabr. Carlson. TT.: Me mee .mr aAa m:m Aer ..