Aftonbladet – 29 juni 1842, sida 3

vördnad, höll den sedan mot sitt hjerta och såg henne innerligt i ögat. Moder,, sade han med djup känsla, Gud förderfve mig tillika med hustru och barn, om jag mindre älskar och ärar min far, sedan den olyckliga stund han försköt mig. Jag finner nog att ban, eniigt sina tänkesätt och åsigter, icke kunde handla annorlunda och himlen vet hvad det smärtat mig att hafva förbittrat hans lif; men äfven jag kunde icke handla anrorlunda än jag då gjorde, emedan heder och kärlek — nej, emedan religionen och Guds nåd gällde för mig vida mer än jordisk lycka och gods. Men så har jag ock aldrig förgätit att olydnad mot föräldrar har sitt straff med sig och jag har med tålamod burit det, ehuru min inre menniska stundom ville vara upprorisk. Icke heller är det någon trotsighet, som i dag drifver mig hit; men ni vet ju, min mor, att jag aldrig lemnar staden utan att förut hafva helsat på er; det förekommer mig som skulle jag icke lyckligt kunna återvända, om jag hade försummat detta. Och nu — just i dag treor Det låter underligt, men det är mig så tungt som om ett mord låge och tyngde på mitt bröst. Östanvinden, den skarpa och sträfva, gjorde mig så nedstämd och jag tog sorgligare än vanligt farväl af min Susanna och min lille Ehrenfried. Det är nästan löjligt i det hela, ty min resa går icke längre än till Dörndertornet, ty vid paraden i middags träffade lotten mig att tåga dit ut, tillika med de nya borgarena, som dagligen besätta denna post der borta i skogen., Ö, att jag skulle se dig bland dessa, dig den Withusenska stammens enda telning, dig, den afledne Windheims dotierson! utbrast modren jemrande. Men geck i frid, min son, fortfor hon, tryckande hans Band. ,Skynda dig nu härifrån, ty om far kom ut och träffade dig, så kunde din svåra aning lätt blifva verklighet, du kunde bli hans, din egen fars mördare eller .... ja ... Gud vet hvad som kunde händd; ty gub