Aftonbladet – 28 juni 1842, sida 2

har ett bälte omkring lifvet, en jernkedja går emellan mina ben, och jag kryper på händer och fötter. Vägen är mycket brant och vi måste hålla fast oss vid ett tåg, eller hvad vi kunna få tag i, om inter tåg finnes. Det är sex qvinnor samt omkring sex gossar och flickor i den grufva, hvari jag arbetar; det är mycket strängt arbete för ena qvinna. Grufvan, hvari jag arbetar, är mycket våt, vattnet går alltid öfver våra träskor, och har ibland stått upp öfver knäna. Jag är ej så stark som jag varit och kan ej stå ut med mitt arbete. Jag har dragit, tills skinnet affallit från mina lemmar; bältet och kedjan äro värst, då vi äro hafvande. Man har slagit mig många gånger för det att jag ej var nog rask, och jag vet mången dragerska, som blifvit slagen. Och sådan är qvinnornas belägenhet i England! Men jag skall fortsätta. Af vittnesmålen synes det, att männen arbeta nakna i några delar af Yorkshire, och att flickorna der, så väl som i Lancashire, nästan alldeles nakna användas att biträda dem. Kan man undra derpå, att osedligheten beskrifves såsom afskyvärd? John Thornley Esq., en af Hennes Maj:ts fredsdomare för grefskapet York, säger: Jag anser det för det mest demoraliserande bruk. Ungdom af båda könen arbetar ofta tillsammans, i ett halfnaket tillstånd, och deras passioner uppväckas innan de uppnå manbarbetsåldern. Följaktligen inträffa bestimdt brott mot sedligheten ofta. Oäkta barn födas också ofta, och jag är öfvertygad, att på detta sätt uppfödda qvinnor förlora all blygsamhet och knappt känna den, annat än till namnet., Och här hafva vi åter det gudfruktiga, sedliga, utomordentligt dygdiga England! Skam öfver oss! Vi äro ett slägte af storskrytare och skrymtare. annars skulle dessa ohyggliga dåd ej funnit varaktig stad hos oss. Men vi äro dock ett mycket sedligt, och dertill ett mycket omtänksamt folk, hvilket bevisas af några af våra pompösa Maj-sammanträdens berättelser. Sistlidne Måndag bade det Brittiska och Utländska Skolsä!llskapet sin årssammankomst, och enligt dess sekreterares berättelse hade subskriptionen, hvilken förlidet år, utom statens bidrag af 5000 , utgjort 9000 , pu stigit till 45,620 . Rörande sällskapets verkningar utomlands berättades det, att de Brittiska friskolorna i Paris ännu hade god framgång. Det Belgiska, evangeliska sällskapets fyra skolor innehöllo omkring tvåhundrade barn, hvilka dagligen erhöllo undervisning i skrifning. Skolan för fattiga främlingar i S:t Petersburg hade fortfarande framgång. I Grekland, på de Joniska öarne, i hela Morea, i Afrika och i Orienten gjorde undervisningen framsteg. Flickskolan i Patras räknade nu 450 barn, och en annan var på väg att inrättas för de bättre klassernas barn. I alla delar af Westindien, i Canada och i Australien gjorde folkundervisningen småningom framsteg, och berättelsen slutade med en uppmaning till de församlade, att sätta kommitteen i stånd att längre utsträcka uppfostrans välgerningar. Uppfostrans välgerningar! Ja, i S:t Petersburg, i Grekland eller Afrika, Westindien eller Amerika, öfverallt, blott det är långt bort, men hvad hafva dessa menniskoälskande män gjort för häst-qvinnorna i Lancashire? — för de halfförvildade barnen af de infödde fattiga? Huru mycket af da omskrutna 435,260 har blifvit användt för filantropernas egna landsmäninnors upplysning, för dessa olyckliga slafvinnor, hvilkas okunnighet och förnedring högt ropa till himlen mot skrymteri och vårdslösande. Låtom oss se hvad svar berättelsen gifver: Hr Waring berättade angående grufdistrikterna i Gloucestershire: De bivista nästan lika sällan gudstjensten som en Hottentott, hvilken ej fått undervisning i kristendomen. Om undervisning hafva de ingen föreställning.n I en kolgrufva finnas 96 gossar af 9 till 47 års ålder, af hvilka 36 ej bivistade någon gudstjenst, och 27 till och med ej kunde läsa Det är öfverflödigt att göra flera citationer ur dessa berättelser, för att visa den fullkomliga gagnlösheten, nej, mer än gagnlösheten, af att understödja sådana sällskaper, som det jag omnämnt, om något annat ändamål afses, än betalandet af goda löner och uppbyggandet af Elisabeths-palatser för dess tjenstemäns och tjenares logerande. Hvad hafva dessa furstar i skrytsamhetens rike t. ex. gjort för våra inhemska, fattiga barns i koldistrikterna uppfostran? eller, snarare, hvad annat hafva de brytt sig om att göra, än att, på ett tiggarlikt sätt, aflocka gamla narrar deras penningar, på det att gamla skälmar må kunna lefva präktigt och bo likt ädlingar på de arbetande klassernas bekostnad., Ett förskräckligt alarm har i de devuerade bladen blifvit slaget öfver ett tal, som nyligen blifvit hållet vid en examen med Barnängssko