Aftonbladet – 25 juni 1842, sida 2

dömmes till en kopp chocolade med några droppar aqua tofanay uti. Ett långt rum, med hvälfdt tak, uppburet af tvenne rader fristående pelare: i taket yttersta domen målad med färger al fresco: pelarne öfverklädda med rödt kläde; väggarne bakom dem, äfvensom golfvet, med svart: längst i bakgrunden ett försilfradt krucifix, som räckte från golf till tak: i taket en stor ljuskrona af silfver i hvilken brunno tjocka gula vax!jus: midt på golfvet ett aflångt bord, öfverhöljdt med ett rödt sammeistäcke med en bred svart kant, hvilket på alla sidor hängde ända ned till golfvet: vid bordets öfversta ända en hög ländstol, klädd med rödt sammet och ett stort kors af silfvergaloner på ryggstödet på sidorna fyra mindre karmstolar, tvenne på hvardera, af rödt kläde och med svarta kors: vid nedersta ändan en kullerstol med röd klädesdyna: på bordets öfversta ända en ringklocka af silfver, samt på dess nedersta ett silfverskriftyg, något rent papper och pennor med sin knif. På hvarje af rummets pelare hängde dessutom en silfverlampett med två gula vaxljus, så att det nu var ljust som midt på dagen. På rummets nedersta ända tillslöts det med stora jernbeslagna dubbeldörrar af ceder: en annan ingång midt emot öfverst i rummet doldes af ett svart förhänge bakom krucifixet. I väggarne på rummets långsidor voro lönndörrar så skickligt anbragta, att de helt och hållet undfö!lo uppmärksamheten. I förmaket näst utanför, svartmåladt och svagt upplyst, satt på en bänk vid ena väggen inqvisitionens härold, med en pappersrulla i handen, innefattande anmälanden för dagen. Från detta förmak var ingång till en yttre sal, hvars alla dörrar bevakades af maskerade personer, med dragna svärd. Här afbidade angifvare och vittnen företräde, och de som ville vara okända buro, karlarne: masker för ansigtet, och fruntimren: täta slöjor. Detta lades alltsammans af i förmaket, innan de trädde in för det heliga tribunalet och återtogs vid utgåendet. Sådant utseende hade skådeplatsen. Domralen var i början tom och så tyst i gran skapet, att man kunnat höra en fluga flyga. Omsider öppnades en lönndörr på venstra sidan och inqvisitionens sekreterare, klädd i svart drägt, inträdde varsamt, tillslöt dörren efter sig, gjorde en rund kring rummet, eftersåg att allt der befanns i föreskrifvet skick, tryckte på en hemlig fjeder i muren, då ett lönnskåp blef synligt, hvartill han i sin ficka hade nyckeln. Han framtog ur skåpet tvenne stora böcker i svarta permar med ett rödt kors på begge sidorne, och satte sig derefter på kullerstolen vid nedre ändan af bordet, på hvilken han lade de begge folianterna sedan han omsorgsfullt tillslutit lönnskåpet, så att dess tillvaro ej måtte upptäckas af oinvigde. Med en viss högtidlighet tog han knifven, skar en penna, försökte den, och förblef sedermera orörlig på sin plats, utan att någonting i hans väsende förrådde väntan eller ledsnad. Också hade han ett af dessa stela, kalla, uttryckslösa ansigten, der känslan aldrig rört en fiber, och ingen lidelse någonsin jägtat blodet ur evigt samma taktmessiga omlopp. Efter en stund öppnades på högra sidan en lönndörr och fyra inqvisitorer inträdde. De buro svart deominikanerdrägt, men med röda strumpor, ett utmärkelsetecken för högre värdigheter inom pifliga kyrkan. Sekreteraren uppsteg vid deras ankomst bugade sig och förblef stående tills de alla fyra intagit karmstolarna kring bordet. Med afmätt köflighet besvarade de hans helsring, satte sig — oeh tystnaden fortfor. Incqvisitorernes anleten voro icke själlösa som sekreterarens. Deras pannor hade starka lidelser fårat, i deras insjunkna ögons skumma blickar glödde menniskohat;, skadefröjd, hämdgirighet, blodtörst. Något leende af mildhet hade aldrig krusat dessa tunna, raka läppar med spetsiga mungipor: krökte de sig någon gång, så var det när förskräckelsen för pinorummet lockade en sakfällande bekännelse ur den anklagades mun, och då dödsångesten frampressade kallsvetten ur den sakfälldes panna. Det dröjde ej länge innan det svarta förhänget bakom krucifixet undansköts och storirqvisitorn inträdde, klädd i fiolett kaftan och med kardinalkalotten af purpursammet på hufvudet. Både sekreteraren och inqvisitorerne stego upp, bugade sig djupt och satte sig först sedan storinqvisitorn dertill gifvit tecken med handen, under en lätt böjning på hufvudet, hvarvid han intog sin plats i ländstolen öfverst vid bordsändan. Derefter fattade han klockan, som stod framför honom och ringde. I ögonblicket öppnades ena dubbeldörren till förmaket och härolden trädde in, bugade sig djupt och öfverräckte tigande, dagrapporten till storinqvisitorn. Dennes utseende bar i ännu Högre grad, än de öfrige inqvisitorernes, pregeln 2f isande köld, oblidkelighet och maktbegär. Under raka, men buskiga ögonbryn stirrade en blick, mörk och dyster som ett underjordiskt fängelse; de insjunkna kinderna voro öfverdragna med likfärg; läpparna, fioletta som kaftanren, oOmslöto tandraden så tätt, att ingen skymt af denna blef synlig, utan när de öppnade sig, röjdes ett gap, svart som grafven, mellan näsans och hakans utstående spetsar. Så snart kardinalen storinqvisitorn :g8eNOMöÖgnat papperet, gaf han hårolden en vink att af. träda. Det skedde genast efter en lika djup bugs 3 Aman see ee an Thkardinadt.