Aftonbladet – 25 juni 1842, sida 2

na. Ått rocken eller tshacoten skulle kunna åstadkomma en sådan underverkan, om ej andan och begreppen finnas i bröstet och hufvudet, det kunna vi icke föreställa oss; och finnas åter dessa på behörige platser, rymmas de i hvilken rock och hufvudbonad som heldst. Erfarenheten har visat detta, just i de länder, som Hr J. A. H. åberopar såsom bevis för sina paradoxer. Der har nemligen en rå och ensidig militäranda ofta yppat sig; och man har då ursägtat detta, genom den isolering i samhällslifvet, som det militära skrå-väsendet, liksom allt annat skrå, medfört. Deremot hafva äfven der epoker funnits, då denna anda lyckligen antagit intryck af nationalandan; och sannerligen någon enda förnuftig man då sökt anledningen dertill i det ständiga bruket af uniform. Fredrik II:s tappre krigare hade säkert skrattat åt den, som sagt dem, att de hade skräddarsaxen att tacka för sin esprit; och mången skrattar ännu åt minnet af de ständigt uniformerade, storskrytande och kasernbildade preussiske officerarne i början af detta århundradet, innan de af franska bevärings-armeerna fått sina lectioner vid Jena, Halle, Läbeck och i sjelfva Berlin, under det att man, med stolthet öfver den menskliga naturens kraft och ädelbet, påminner sig det till stor del från massan af folket åren 1842, 1813 och 1844 utgående preussiska landtvärnsbefälet, hvilket nyss påklädt den enkla uniformsrocken och med lågande fosterlandskärlek, rent medborgarsinne, och from tillit til konungalöften, hvilka likväl sedan svikits, utvecklade en militäranda som räddade Tysklands sjelfständighet. Sällan eller aldrig hafva några bättre bevis funnits för sanningen, att den rätta militärandan utgår från folkandan, än de som den unga franska revolutionsarmeen under 1790 talet, och der unga preussiska befrielse armeen åren 4813 och 1814 ådagalade; och oerfarenheten, småsinnet och inbillskheten skola förgäfves söka inbilla någon, att nationernas sjeliständighet och armåeernas kraft kunna betryggas genom sådana sympatbi-kurer, som en uti kasern-lifvet och klädedrägten sökt så kallad militär-esprit. Besvärligheten af uniforms bärande kan ej väsendtligen ingå i våra betraktelser; tv den miste egentligen bestå i besväret, ati jemnt bära värjan eller sabe!n. Den bjelpes, som man sett, med spatsersablar, spatservärjor, och stickertar, m. m., allt förmodligen synnerligen egnadt att vidmakthålla militär-anda, men tillika så föga användbart till försvar, att man sett i vårt kära fädernesland, huru regeringen måst söka skydda sina uniformerade, genom serskildt påbud om högre ansvar för de stackars obeväpnade medborgarne, hvilka kunde våga förgå sig mot de beväpnade. En i sanning stolt anda hos dessa sednare, att påkalla ett sådant skydd! Hvad vi deremot miste lemna mera vigt, är frågan: om det förmynderskap , som rTegeringen skulle taga öfver militären, då denna förbjudes att emellan tjensten kläda sig såsom annat folk, är väl förenlig med personlig rätt och frihet? Vi tro det ej. En militär har, i vår tanka, vid sitt ingående i tjenst, åtagit sig förbindelser och äfven blifvit försäkrad om rättigheter. Uppfyller han de förra, bör han få åtnjuta de sednare. De lagar och bruk, som gälla vid hans antagande äro ett slags kontrakt mellan honom och samhället: icke så att förstå, att de ju kunna genom sambhällets lagstiftande magt ändras, då sådant ej sker obilligt och formvidrigt; men så, att alltid afseende bör göras på ömsesidig fördel; och som denna till stor del beror på individens öfvertygelse om sitt eget bästa, förutsätter ändringen hans medgifvande, åtminstone i de fall, der ej samhällets fördel kräfver en uppoffring. Så är fallet med uniforms-tvånget, om det nu skulle åter införas. Det vore i vår tanka ett slags våld emot de talrika individer, som vid antagandet i rikets tjenst, trott sig kunna 40, 44 månader af året egna sig åt enskilta sysselsättningar, derunder nyttja sina borgerliga drägter, och som till ocn med hafva sig lagligt tillförsäkrad semester-ledighet, då all tjenstgöring bör i fredstid för dem upphöra. Påbudet om ständigt bruk af uniform, bör ej kunna, emot deras vilja, gälla för dem; och utvägen att säga dem: j kunnen eljest afgån, vore ett föraktligt maktspråk; ty de flestas välförd är beroende af lönen och pensionen, så att valet då ej blefve fritt. Ett sätt finnes likväl, som synes oss bäst af allt i vår på onyttiga försök rika tid. Det vore, att på försök stadga: det alla hädanefter i krigstjenst ingående unge män, då de svärja fanan, skulle lofva, att aldrig, så länge de äro i krigstjenst, bära andra kläder än den fastställda uniformen. Då blefve det den unga generationens egen sak att, som man säger, sälja sig med hull och hår. Resultatet kunde måhända komma att föranleda till några rätt interessanta betraktelser öfver den grad af medborgerlig anda och bildning, som de unge ega, på en tid, då ännu mången äldre man charlataniserar med en hop universal-medel för upprätthållande af ståndsanda och esprit de corps. LITTERATUR. BIGTFADERN.