Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 3

HHSKällorna DillvIit uttomda under ac tortariga protningar, som hans unga inbillningskrait hade måst uthädar. RR eeAR—— — -VIOLINISTEN NICOLO PAGANINI berättar sjelf följande anekdot om anledningen till sin utomordentliga talang att utföra de svåraste saker på G-strängen: I Lucca tillhörde det mig att på operan anföra orchestern, så ofta hofvet var närvarande; jag spelade 3:ne gånger i veckan på slottet, samt hade dessutom öfverinseendet vid ordnandet af de stora konserter, som hvar fjortonde dag gåfvos på hofvet, vid hvilka regerande furstinnan Elisa Bacciochi, prinsessa af Lucca ooh Piombino, Napoleons mest älskade syster, dock icke alltid var närvarande. Men ehuru jag icke vid alla tillfällen fann henne inom den cirkel, der min violins harmoniska toner vibrerade, saknades der likväl aldrig en annan älskvärd person, som jag länge beundrat och byllat, och som (åtminstone trodde jag så) bar för mig samma känslor tillbaka. Vår kärlek tilltog dagligen, och som vi nödgades hålla den hemlig, vann vårt förhållande ännu mera intresse. En dag lofvade jag henne att öfverraska henne med ett musikaliskt Jeu desprit, hvilket skulle hafva afseende på vårt eget förhållande. Jag annonserade följaktligen, att jag ville utföra en nouveaute, som jag gaf namn af kärleks-scen. Alla voro naturligtvis utomordentligen nyfikna hvad detta skulle bli, då jag ändtligen syntes med min violin, från hvilken jag borttagit de 2:ne medlersta strängarne och endast qvarlemnat de båda yttersta. Qvinten skulle vara älskarinnens, och bas-strängen älskarens tolk, och jag lyckades att tillvägabringa en sorts dialog hvaruti jag sökte uttrycka de omskiftande små tvister och försoningar, hvilka, likt regn och solsken, vanligen afvexla på den April-himmel, som hvälfver sig öfver unga älskande, den ena stunden lindrigt förebrående, den andra förlåtande och smekande hvarandra, och slutligen målade jag förtjusningen af den sälla stund, då de båda fullkomligen förstodo hvarandra. Då jag sålunda bragt det älskande paret till önskad harmoni, lät jag dem i musiken utföra en pas de deux, som ändades i en briljant final. Denna musikaliska scen vann mycket bifall. Min herrskarinna, som förstod andemeningen fullkomligt, belönade mig med ett af sina skönaste bifallsleenden; prinsessan öfverhöljde mig med beröm, och sedan hon prisat min förmåga, att på 2:ne strängar frambringa en så lysande effekt, yttrade hon sin önskan att äfven få höra hvad jag förmådde på en. Ideen var i min smak; och som kejsarens födelsedag inträffade några få veckor derefter, komponerade jag min sonat Napoleon för G-strängen, jag utförde den på bestämd dag framför hofvet med så mycken effekt, alt en Cantat af Cimarosa, som exeqverades samma afton, blef lemnad utan all uppmärksamhet, och utan epplåd. Detta var första och största anledningen till min första kärlek till G-strängen, och som man ofta önskade höra detta stycke om igen, blef jag slutligen fullkomligen hemmastadd i i denna tonrymd.n