Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 2

NN MMMM Theodor hade bedt om så längt uppskof, emedan ban ännu hade några resor att göra och några angelägenheter att bringa i ordning. Den åttonde dagens morgon grydde, en skön, herrlig Juni-morgon, icke skapad att ombringa menniskor. Theodor hade, aftonen förut, återkommit från sin resa, och red nu med sin sekundant åt skogen, i hvilken enviget skulle ega rum. Baronen väntade redan. Ännu en gång bemödade sig sekundanterne, hvilka lärt känna hvarandra såsom män af ära, att försona: ovännerne, eller åtminstone förmå dem till ett annat stridssätt. Baronen stod fast vid sitt beslut, och striden började. Afståndet utmättes, de båda fienderaa upplyfte sina mordvapen, sågo hvarandra fast i ögonen och avancerade. Sedan baroven gjort några steg framåt, tryckte han af. En bred blodrand fårgade Theodors kläder; han förde den fria handen till bröstet och tryckte den fast på det dödliga såret, Ett ögonblick vacklade han, hans knän böjde, hans kropp tycktes luta framåt; men krampaktigt fattade han ännu en gång styrka, hans hand omslöt åter morgeväret, han framskred, och allt mindre och mindre blef det rummet, som skiljde honom från hans offer; hans offer, ty en säker död stirrade emot baronen ur den framsträckta pistolens mynning. Då vände Theodor plötsligt geväret åt sidan ech afsköt skottet i luften. Från hans panna runno stora svettdroppar. Utmattade nedsjönko båda armarne, och han sjelf föll baklänges på det blodiga gräset. Sekundanterne och läkaren, som länge med förvåning åskådat det underbara skådespelet, närmade sig nu. Den sednare förklarade såret för dödligt. Den sårade upplyftes nu saktaien vagn, hans sekundant och läkaren satte sig bredvid honom, och så foro de långsamt tillbaka till badet. Baronen begaf sig hem på en annan väg. Då han inkom i sitt rum, lemnade hang betjent honom ett bref. Han såg på utanskriften och igenkände sin makas stil, hvilken kanske i detta bref talade om hans hemkomst och en glad och lycklig framtid. Häftigt hopkramade han brefvet och kastade det i en vrå, slog sig med kny:näfven för pannan och sprang förtviflag uppoch nedför rummet. Flera gånger ropade han sina älskades namn, hyllka otåligt längtade efter