Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 2

nom, blek som en marmorbild, med fruktansvärdt förvridna anletsdrag. Theodor såg på det gröna bordet. Guldhögarne, som lågo uppstaplade framför bankören, läto honom gissa det öfriga. — Med fasta steg närmade äfren han sig bordet. Han tog ett guldstycke och satte det på damen; kortet vann. Han tog det andära, det tredje, han vann. Lyckan, som vändt hans vän ryggen, tycktes le desto vänligare mot honom,-:— aila hans kort vunno. nnu en timma, en fruktansvärd, ängslig timma, under hvilken hvarje andedrag ur de omkring bordet ståendes bröst tycktes hafva upphört, och alla de penningar, som baronen bortspelat, voro öfverflyttade i Theodors händer. Rikare än han nå gonsin verit, lämnade Theodor rummet, för att uppsöka baronen, och lät en betjent bära penningarne till sin boning. Han fann baronen i ett af de yttre rummen. I hans öga låg en vansinnig spelares, en förtviflad familiefaders uttryck. Han hade redan hört Theodors lycka omtalas af några bland de närvarande, och då den sednare nalkades, såg han p honom med ett fruktansvärdt uttryck. aDu har haf: otur), sade Theodor till baronen. aDa desto större tur, Var det korta, i bitande ton afgifna svar ret. Ännu några gånger tilltalade Theodor baronen, ännu några gånger svarade denne i samma ton. Siutligen blefro hans svar förolämpande. Det kom till bäftiga ord, baronen mumlade något om tjufknep, fingerfärdighet, m. m. Några officerare vid de närstående borden Hade hört på tvisten, de sågo förvånade på den förolämpade, som bet ihop tänderna, så att bloden kom ut urläpparne, och Theo dor måste utmana sin vän, hvilken han, efter årslångs skiljsmässa återfunnit, och med hvilken han så hjertligt fröjdat sig öfver denna återförening. En gammal öfverste, en man af heder, erbjöd sig till Theodors sekundsnt; en annan officer, som äfven hört tvisten, till baronens. Den sednare hade valet af vepen. Han fordrade ett envig på pistoler under avancering. Förgäfves försökte sekundanterne att införa ett annat slags strid, baronen förblef vid hvad kan sagt. Han tycktes ovillkorligen vil!ja förorsaka enderas död. Den åttonde dagen, räknad från följande morgon, blef utsatt till envigets utförande; ty