Aftonbladet – 23 juni 1842, sida 2

——— cc TE rn ——— honom och dagligen väntade hans hemkomst; Han tog pistolen, omladdade och lade den framför sig på bordet. Härpå nedböjde han sig mekaniskt och upptog åter brefvet, som han bortkastat. aEmilie! suckade han med bruten röst, då han bröt sigillet. cEmilie, du skall förbanna mig, för det jag förorsakat dig och dina barn namnlöst elände! Tårarne runno ur hans ögon, då han med ögonen öfverfor de första raderna. Plötsligt stannade han. Han omläste det lästa, läste det ännu en gång och uppfor slutligen häftigt. Han tryckte hatten på hufvudet, slungade pistolen mot väggen och störtade ut ur huset. Theodors boning tycktes vara målet för bans brådska. Hastigt uppryckte han dörren till rummet, hvari den sårade låg, och närmade sig hans bädd. Theodor! ropade baronen, i det han höll brefvet framför den sjuke, som vände sig ifrån väggen och leende såg på honom. Men, liksom den sårade, träffad af motståndarens dödande kula, för några timmar sedan nedsjönk, så vacklade nu baronens knän, då den kallade nickade med hufvudet. cDu vet, sade den sjuke med svag röst, catt jag ilskade Emilie lika häftigt, som du; då du anhöll om hennes hand, och att jag icke mindre gerna sågs af henne. Men jag var fattig, så fattig, att jag ofta måste mottaga understöd af dig; men du blef rik — derför drog jag mig tillbaka, och hon blef din. Då du uppsteg från bordet såsom tiggare, hvilket jag kunde sluta af våra samtal under nyss förbigångna, förtroliga stunder, greps jag afen obeskriflig smärta, Förgäfves skulle jag således uppoffrat mitt lifs lycka, hafva bekämpat så mången sorglig, rysligt sorglig stund, och skulle dock veta att din maka vore olycklig. Denna tanka var mig odräglig. Förförsta gången i min lefnad, förlitande mig på ett högre öde, lydande den stämma, som talade ur-mitt inre, intog jag darrande din plats och spelade. Jag vann och vann oupphörligt. Mitt hjerta jublade vid hvarje nytt, vinnande kort — ändtligen var jag herre öfver din förmögenhet. Redan samma afton skickade jag hela summan till din hustru; ty du vet, huru full komligt jag kan efterapa din stil. I din hand ville jag ej mer lemna penningarna; ty hvem gick i borgen för, att de icke, några timmar sednare, skulle J— AK